Gaypappor

Efter 2 månader, år jag nu utskriven från Södersjukhuset.

Det har varit en lååååååång och tuff tid.

Det var mycket tårar och starka känslor då vi alla tog farväl av varandra.

När vi kom ut på parkeringen, mamma, jag och min älskade finaste undersköterska Marie, släppte jag iväg en heliumballong ( där det stod krya på dig), som jag haft på mitt rum hela denna tid. Det var oerhört symboliskt att se den stiga mot himlen. Jag fällde återigen en tår.

Igår fick jag reda på av min läkare, att för flera veckor sedan, då jag hade genomfört andra operationen av tre, var det så pass allvarligt, att jag var döende. Jag? Döende? Visst, jag visste att jag var mycket sjuk, men att jag svävade mellan liv och död, hade jag ingen aning om. Kanske lika bra att jag var så nerdrogad, så jag inget visste om detta.

Jag?

Dö? Jag kan inte se mig inte finnas i detta liv.

Många tankar rör runt i huvudet.

Jag är trött och svag, tappat oerhört mycket muskler, gått ner 13 kg på sjukhsuet, svårt att få i mig mat, men, det gäller bara att kämpa, kämpa och kämpa, och ta en dag i taget.

Det är nu den långa resan börjar, återhämtningen. Med kuratorsamtal, återbesök på sjukhuset, mediciner, sjukträning, sjuktransporter.

Anders har varit helt fantastisk under denna tid. VARJE dag har han och Elliot varit och besökt mig på sjukhuset, likaså mamma och pappa och mina närmsta vänner. Emelie har tillkommit på helgerna. Han har verkligen varit ensamstående pappa under denna tid.

Och älskade Olivia och hennes kille som tagit hand om Falcor, vår labrador.....

Och tack ni, kära läsare, som stöttat och hejat på mig. Tack, tack, tack.

NU börjar resan tillbaka.......

Men framförallt, JAG ÄR HEMMA!!!!!!

Är hemma på prov, 24 timmar, helt underbart.

Är fortfarande väldigt trött, svag och återigen trött, men, vad fan, vi måste ju pröva.

Njuter av att se emelie springa runt och leka och det är bara pappa daniel som gäller.

Elliot bara ler och skrattar som vanligt.

Mamma och pappa kommer över och bjuder på middag här hemma.

Familjen samlad.

Och det bästa av allt, jag får kyssa Anders god natt, för första gången på över 2 månader.....

I morgon, onsdag morgon, får vi besök från stadsdelsnämnden, hembesök, angående utredningen för Anders närstående adoption av Elliot. Känns som om det inte var så länge sedan vi gjorde denna resa med Emelie.

Ska bli spännande och roligt.......

Kram

Hoppas ni får en bra helg.

Själv väntas en massa besök av familjen och vänner.

Och maten, som jag fått börja äta efter snart 7 veckors flytande, börja smaka gott och apriten börjar komma tillbaka.

Jag blir starkare, samlar mer kraft och får mer ork och energi, men det tar låååååång tid och kommer ta låååååång tid.

Men, det verkar som om att antibitiokan börjat verka mor den där dumma blodförgiftningen jag fick.

Mer om det längre fram

Nu ska jag göra något roligt, börja planera Emelies 2 års kalas, som går av stapeln om exakt en månad...

Hurra.....

Ha en skön helg

Puss och kram till dig, vår lille prins......

Dagen innan, hade man opererat bort två plaströr som hjälpte till att stötta upp magen.

Det visade sig att jag fick en blodförgiftning och hade feber på 41.2 så jag fick åka ner till intentivvårdsavdelningen....

Nu är jag åter på avdelningen och mår mycket bättre....

Nu ska man bara döda den där jälva bakterien med stark antibiotika, så jag blir helt frisk.

Annars är magen helt ok, inget läckage och magsåret verkar ha läkt fint och jämnt......

Saknar mitt hem, min man, mina barn, min vardag.

Nu har jag legat här på Södersjukhuset i 2 månader.....2 månader....

Inte klokt...........

Men, är på bättringsvägen...........

vörderna börjar vnda

verkar som att det inte finns sp mycket mer vätska att dränera ut

ikväll ska jag få två påsar med blod, som en liten nystart.....Och höja blodvärdet som är lite lågt.....

Sakta börjar det vända.

Förhoppningsvis....

Det är då jag som har mest ont i magen och drängaget från ena sidan lugnan, som drar ut den vätska som sitter fast där inne,

Morfinsputorona jag får, håller inte i sig lika längr, vilket gör att jag vaknar oftare och oftare med smärta, för att bli nerdrogad igen.

Om dagarna mår jag ändå ganska ok

Är uppe och går och varje dag, vikgit att hålla i gång kroppen, samt att jag tappat så mycket kg och muskler. Jag har gått ner över 10 kg nu sedan jag kom in och vi går nu in i vecka 5.

Läkarna säger at det börjar vända, proverna ser bättre, jag har fått börja dricka,

Men, likt förbannat, varje kväll, kommer febern, alltid, mellan 38,5 till 39.2 och håller i sig några timmar.

Febern beror på alla baketerier och vätseksamlingar jag har här och där i buken,

Detta är långdraget och jag vill bara hem, till min familj,

Anders och ellior är här varje dag, mamma och pappa likaså.

Emelie kommer på helgerna, blir inte lika stressigt för anders på så vis, med dagis o.s.v.

Nåja, när jag väl blir frisk, och fått tillbaka mina krafter, har jag en överraskning å anders, för allt han ställt upp för mig..... Han drar ett enormt lass hemma, han är så fin.

Och vilka vänner vi har, som ringer och smsar varje dag och frågar om de kan avlösa honom på något vis.

Och han har till slut blivit bättre på det:)

KRAAAAAAAAAM på er och hoppas ni njuter av höstvädret......