Gaypappor

Efter 2 månader, år jag nu utskriven från Södersjukhuset.

Det har varit en lååååååång och tuff tid.

Det var mycket tårar och starka känslor då vi alla tog farväl av varandra.

När vi kom ut på parkeringen, mamma, jag och min älskade finaste undersköterska Marie, släppte jag iväg en heliumballong ( där det stod krya på dig), som jag haft på mitt rum hela denna tid. Det var oerhört symboliskt att se den stiga mot himlen. Jag fällde återigen en tår.

Igår fick jag reda på av min läkare, att för flera veckor sedan, då jag hade genomfört andra operationen av tre, var det så pass allvarligt, att jag var döende. Jag? Döende? Visst, jag visste att jag var mycket sjuk, men att jag svävade mellan liv och död, hade jag ingen aning om. Kanske lika bra att jag var så nerdrogad, så jag inget visste om detta.

Jag?

Dö? Jag kan inte se mig inte finnas i detta liv.

Många tankar rör runt i huvudet.

Jag är trött och svag, tappat oerhört mycket muskler, gått ner 13 kg på sjukhsuet, svårt att få i mig mat, men, det gäller bara att kämpa, kämpa och kämpa, och ta en dag i taget.

Det är nu den långa resan börjar, återhämtningen. Med kuratorsamtal, återbesök på sjukhuset, mediciner, sjukträning, sjuktransporter.

Anders har varit helt fantastisk under denna tid. VARJE dag har han och Elliot varit och besökt mig på sjukhuset, likaså mamma och pappa och mina närmsta vänner. Emelie har tillkommit på helgerna. Han har verkligen varit ensamstående pappa under denna tid.

Och älskade Olivia och hennes kille som tagit hand om Falcor, vår labrador.....

Och tack ni, kära läsare, som stöttat och hejat på mig. Tack, tack, tack.

NU börjar resan tillbaka.......

Men framförallt, JAG ÄR HEMMA!!!!!!