Gaypappor

Mannen och jag firar vår första gemensamma semester, utan barn, för första gången på snart 4 år.

Här ska det shoppas, ses en massa musikaler, museer, drinkas, fikas, promenaras och bara vara.

5 härliga intentiva dagar väntar.

LONDON, here we come.....

Vi började med Dad och Daddy.

Sedan Pappa och Aba.

Sen Pappa Daniel och Pappa Anders.

Se senaste två åren, pappa och papsen.

För att definiera vem som är vem.

Ett vänpar till oss, kallar sig enbart för pappa och pappa.

Då de behöver en förälder, ropar de enbart Pappa och det kvittar egentligen vem det är, så länge det är en förälder.

Vill de ha en specifik pappa, benämner dem honom med hans namn.

Detta är superintressant tycker vi.

Att egentligen behöver man inte heta mamma eller pappa, och att det är könsbestämt, utan enbart en förälder.

De skulle helt enkelt bara behöva ropa förälder, så kommer en av oss.

Nåväl, barnen kallar oss för pappa och papsen, just för att vi ville de skulle förstå vem som är vem.

Barnen är dock lite förvirrade och börjar dock nu först fatta att papsen också betyder pappa och då har vi ändå under hela deras liv sagt att de har två pappor.

Så, nu har Emelie börjat göra om benämningen och försöker finna det som passar henne bäst.

And We are fine about it.

Så, för det mesta är det pappa och papsen men även nämns vi som enbart pappa och pappa, eller pappa Daniel och pappa Anders, eller enbart våra förnamn (vilket vi inte är så förtjusta i, men det är väl bara att hacka i sig det i sådana fall )

Det är härligt att följa denna snabba utveckling:)

Emelie på Kolmården

Elliot på balkongen och överlycklig över luftballongerna

Emelie likaså.

Barnen älskar köra bil. Denna på Skansen.

Emelie och Elliot ÄLSKAR djur.

Elliot är som papsen, älskar attraktioner på nöjesfält.

Lördagen bjöd på 4H-gårdbesök. Elliot matade glatt kaninerna.

Emelie följde med Papsen på en av hans jobbresor. Denna gång, Vimmerby.

Astrid Lindgrens Värld.

Pippi gjorde succé. Emelie älskade Villa Villekulla

Ur Nils Karlssons Pysslings perspektiv.

Skansen.

Landstället är uppskattat.

Svampplockning på landet.

Poserar för vår almanacka 2012.

Faktiskt jag som tagit denna fina svampbild.

Emelie och Elliot trötta efter en heldag utomhus.

Jag är verkligen ledsen att jag inte skrivit något på en vecka, men det är som om jag befunnit mig i koma, efter allt som hänt med Elliot.

Nåväl, allting rullar på och vi börjar sakteligen återgå till vardagen.

Elliot är tillbaka på dagis, med en extra resurs, som vi bad förskolan att sätta in.

Detta i och med att han inte får blöta ner bandaget eller leka i sandlådan och då måste man ha koll på det.

Han verkar nöjd att gå en hel egen personal och vara inne då det regnar, bygga tåg och allt vad de två gör.

Detta underlättar något enormt för oss, så vi inte behöver vabba o.s.v.

På tisdag ska vi tillbaka till sjukhuset och träffa läkaren igen, samt lägga om bandaget och då får vi se hur fingrarna ser ut.

Elliot har inte ont länge och det är helt oroligt hur han har anpassat sig till att enbart använda vänster handen (han som är högerhänt och helt bandagerad)

Men, han är glad och har inte ont.

Det är mest vi, föräldrar och vuxna i omgivningen som fortfarande är lite i chock.

Haft möte med dagis och återigen, vi lägger ingen skuld på personalen, utan det är ju själva skötbordet i sig och dess tillverkning.

När saker och ting lugnat ner sig, kommer vi gå vidare med tillverkaren och se hur vi kan komma överens.

Tills dess, låter vi saker och ting vila.

Nej, nu kallar sängen.

I morgon, kommer några härliga nytagna bilder av barnen.

Kram, kära fina läsare.

Han har nämligen upptäckt att man kan göra skuggor mot väggen, från skenet av den blåa nattlampan.

Först blev jag arg, stressad för att tiden gick, frustrerad och irriterad för att han inte ville sova, utan bara leka.

Men, så vände jag tanken, och insåg att han precis upptäckt detta fenomen och hur glad han var.

Så, vi lekte med handskuggor, gjorde olika djur, skrattade, kramades och det var helt underbart.

Det var som att han upptäckte livet.

Och teatern.

Efter 25 minuters lek, vände han sig om mot mig, gav mig en stor puss på munnen och kramade om mig.

Där låg vi, pappa och son, och tittade på varandra i det blåa skenet, lyssnandes till lugna favoriter från radion.

Lillprinsen somnade ganska snart.

Och där låg jag, med tårarna rinnandes nerför mina kinder, omkramandes min son.

Emelie är så glad :)

Den delen man hade återsytt, hade självdött, så det fanns inga alternativ.

Så, två timmar senare, vaknade Elliot upp ur narkosen på uppvaket, med ett stort leende.

Den här lillkillen alltså, så tapper, stark och modig han är.

Han fick komma hem senare på kvällen.

Och så glad av att vara hemma.

Nu blir han hemma 2-3 veckor, beroende på hur det läker och hur han svarar på medicinen.

Varje gång vi ska ut, ska vi dra på en stor plastkondom över armen, för att bandagen inte ska bli blött eller fuktigt.

Så, mindre kul att försöka pussla ihop mitt och mannens schema med studier och arbete och lite vabb där emellan.

Men, återigen, verkar det som om vi får ihop det.

Det är först nu jag börjar fatta vad som hänt och jag är så trött. Rättare sagt, trött är inte ens förordet.

I veckan, ska jag se till att ha möte med Elliots pegagoger, deras chef och så vi pappor, för att kunna sitta ner och prata i lugn och ro.

Också för att se hur vi ska gå vidare.

Jag vill återigen säga att dagis och pedagogen inte gjorde något fel, hon var närvarande i rummet då det hände.

Det är framförallt ett fabriktionsfel och man ska nu ta ersätta alla liknande skötbord i vår kommun på dagis.

Så, på så vis, är det bra att det inte kan hända andra barn.

Bara så synd att det var Ellitot som var framme och busade, lekte och klämde sig.

Det ska ju bara inte kunna hända.

Så, nu sitter vi med alla försäkringspapper, skadeståndsanmälan, jurdiska termer som vi inte begriper.

En gammal tjejkompis till mig, som är advokat, har erbjudit oss att hjälpa oss, om så behövs nu.

Även om det just nu känns märkligt att tänka på ett skadestånd.

Är bara så ledsen för Elliot. Det är väl vi föräldrar som är mer uppjagade än han kan jag tänka mig.

Vill bara han ska bli bra.

Han verkar inte ha så ont och har gått helt fantastiskt över till att vara vänsterhänt. Helt otroligt....

Nu, väntar vi och ser och på tisdag ska de byta bandage på sjukhuset. Då ser vi hur det läker.

Tack alla för fina ord och uppmuntran.

Kram från oss så länge

På måndag vet vi om operationen lyckades eller om amputering av del av fingret behövs.

Lååång helg....

- Kan ni komma, Elliot har råkat ut för en olycka och ambulansen är på väg.

Mannen min, som ur var hemma och pluggade, sprang ner.

Fann Elliot i en av pedagogernas arm och gret och skräk och helt nerblodad.

In i ambulansen.

jag mötte upp dem på sjukhuset.

Det visade sig att Elliot hade lekt med det hög o sänkbara bordet, med knapparna och fastnat med två a v sina fingrar, nästintill avkapade.

I 6 timmar, försökte de rädda fingertoppen. Man lyckades sätta dig toppen, men det stora arbetet var att sy ihop alla nervtrådar och blodkärl och så vidare.

Helt ingipsad, narkos och omtöcknad.

Stackars liten.

På fredag får i reda på om kroppen har accepterat hans nya finger eller inte.

I värsta fallet, ryker fingret från under nageln....

Alltid är det nåt.

Många kommentarer har sagts om att knapparna sitter i höjd så att barnen kommer åt det.

Nåja, vi får utreda det längre fram.

Nu, koncetentrera sig på Elliot...

Och detsamma för oss....

Mannen min, fick själv egentid hemma.

Varje höst, när skolorna hade börjat, gick vi på cirkus Skatt, heja familjen.

Det var lika imponerande varje gång.

Elefanter, clowner, exotiska djur, trapetskonstnärer, jonglörer o.s.v.

Älskade doften av sågspån, popcorn, manegen med cirkusdirektören, hästarna, strålkastarna och doften från koblajorna.

Så i förra veckan, kom cirkusen till stan.

Med vår balkong, utåt mot fältet, hade vi första parkett då de byggde hela dagen.

Och så på kvällen, gick pappa, pasen och Emelie.

Hon var överlycklig och älskade varenda sekund av det.

Även om hon var lite väl trött mot slutet.

I pausen fick hon smaka sockervadd för första gången, som hon älskade. Och popcorn.

Det var ett lyckat besök.

Nästa år, väljer vi cirkusen, som inte kommer till fältet, utan på andra sidan stan, som har elefanter.

Vill ju att Emelie ska uppleva min barndom :)

Komplikationer på komplikationer, bakslag på bakslag.

Till slut var allting för komplicerat, så att vi ens knappt förstod vad som stod på.

Operation på operation som gick på tok.

Min kropp kämpade på.

Likaså mina föräldrar, vänner, man och barn.

Att jag inte förstod att jag var nära att dö två gånger, var nog lika bra.

Kom ihåg att jag berättade för min kurator att jag tyckte det var så otroligt att folk och att framförallt att mamma kom och hälsade på så ofta.

- Men Daniel, förstår du inte att de är här för att vaka över dig?

Efter fyra månaders på enbart intraveniös vätska, in i armen med en inopererad slang, opererade man om hela magen och först efter det, nästan efter 1 års insjuknande, vände det.

Sedan 6 månader tillbaka, kontrolleras jag ofta och noga, har börjat arbeta och mår bra.

Lite tröttare än förut, men jag tar dag för dag och är så tacksam för vad jag har i livet.

Jag vet inte vad som händer i morgon, utan lever för dagen.

För er som inte följt mig i denna svåra tid, så ligger de inläggen från September 2009 - mars 2011. Det är bitvis ingen rolig historia.

Så, med start, här och nu, från och med idag, sätter jag punkt för sjukdomshistorien.

Nu går vi vidare ,med roligare inslag i livet.

Kommande inlägg, med fler bilder, som jag lovat, kommer b.l.a. handla om Emelies första cirkusbesök, dag på skansen och två mysiga papsen och barndagar på landstället.

med fina biler....

Kram och

Carpe Diem