....kära läsare att jag inte skrivit på ett tag.
Jag har helt enkelt inte orkat.
Jag är så trött och varit ledsen.
Jag har varit inlagd, återigen, på Södersjukhuset i en vecka.
Mina värden var urusla, led av blodbrist och hade fått en ny vätskeansamling under vänster revben.
Man har funnit en fistelgång, en passage, från magsäcken, som har lett vätska till ett område som sitter runt mjälten.
Man har försökt att dränera ut den vätskan, men inte lyckats.
Däremot fick man ut vätska från lungan. Ajjjjj, vad det gör ont då de sticker in den låååånga nålen.
I fredags gjorde man en gastroskopi och lyckades häfta ihop det pyttelilla hålet, ska tillbaka på måndag och då ska de operera bort fistelgången.
Sedan borde väl allting vara i ordning tycker man ju.
Då jag legat på sjukhuset, har jag sett typ 20 filmer på dvd på datorn, tvserier och lyssnat på musik, allt för att fördriva tiden.
Både Anders, Elliot, mamma och pappa har varit vid min sida, olika timmar per dag.
Jag är så lyckligt lottad att jag har en familj som finns där för mig.
På lucia kom Emelie med pappa Anders, iklädd vit särk och glitter i håret och lussade för mig. Jag grät av glädje.
Att vara ifrån mina barn och man, är svårt. Denna omgång på sjukhuset, har varit mentalt svårare än förra gången. Jag var inte riktigt beredd på ett återfall så fort, så tidigt.
Denna gång har jag längtat enormt mycket efter barnen och framförallt Emelie.
Igår, när jag kom hem, dansade vi.
Jag lyfte upp henne i min famn, frågade om jag fick en kram och puss, vilket hon gjorde. Därefter, tryckte hon sig själv tätt intill mig och lade sitt huvud mot min axel och vi bara njöt av varandras kramar. Ett ögonblick jag längtat efter.
Varje natt under veckan jag varit borta, har emelie vaknat upp gråtandes och smugit in till Anders, klättrat upp i sängen och lagt sig bredvid honom och somnat om.
Igår kväll nattade jag henne. vi låg och tittade på varande läääänge, medan hennes speldosa gick och jag strök henne över håret och pannan. Hon somnade lugnt och fint. Och vaknade i morse, i sin egen säng:)
Elliot är som vanligt, han bara ler och skrattar.
Häromdagen sade han sitt första ord; TITTA, om och om igen....
Fast min hälsa inte är helt hundra, mår jag bra. Av min familj och vänner, som älskar och stöttar mig.
På så vis, kan jag inte ha det bättre.
