Jag kom ut som bög när jag var 15 år.
Med buller och bång och det var inte lätt för många i min omgivning.
Vad skulle alla andra tycka och tänka, o.s.v.
Det var en tuff tid för många, och framförallt för mina föräldrar.
Min pappa, som är homofob, ville slänge ut mig, låta mig få ett eget badrum, äta på särskild servis.
och min mamma, grämde sig för att hon inte skulle få några barnbarn.
Många vänner, slöt upp för mig oh stöttade mig.
Alla sade, det kommer gå över, ge det bara tid.
Men den tiden gjorde ont, att veta, att min homosexualitet, orsakde smärta och vilda diskussioner mellan mina föräldrar.
Hade det inte varit för min mamma, som vägrade välja mellan sin son och man, hade jag blivit utslängd.
Hon käpmade hårt, för att stötta mig och få mig och pappa att enas.
Det var ett helvete, år av då jag och pappa knappt pratade med varande, ens tittade på varandra, då vi möttes i hallen i vårt hem o.s.v.
Jag berättade för min farmor, som stöttade och älskade mig.
Jag berättade för min älskade morfar, som inte sade så mycket.
Dagen innan jag och Anders skulle gifta oss, bad morfar mig att göra honom sällskap på mammas balkong.
- Danishi (som han kallade mig för) din morfar har varit en idiot. Hur kan jag göra skillnad på mitt barnbarn som jag älskar så mycket. Jag har sett människor gasas ihjäl, för någonting som de trodde på och älskade. Jag bore veta bättre. Jag älsar dig Daniel, och så kramade han om mig.
Tåraran rann ner för mina kinder.
Min finaste älskade morfar, då 85 år gammal, sådan klok man.
Och som dessutom gärna ville betala halva bröllopet.
Han har alltid tyckt om Anders och välkomnat oss, med värme och kärlek.
Det är en storg sorg, att han inte fick uppleva Emelie och Elliot.
Och framförallt, veta att han, lever vidare, genom via Elliot.
Hans barnbarn.
Men det gör han ju ändå, på sätt och vis, för han är med oss, varje dag.
Jag känner hans närvaro, hur han vakar över oss och beskyddar oss.
Vår ängel.
I vårt hus, bor det två äldre par, som bägge kände min morfar.
Då vi möts i hissen, tvättstugan, eller ute i parken, tar vi alltid en liten stund och samtalar med varandra.
Jag älskar den äldre generationen.
Jag älskar att höra hur de pratar, om hur livet var före kriget och efter och om hur de tänker angående saker, på olika sätt och vis.
Vi brukar alltid prata om morfar, i och med att det är det vi har gemensamt.
De har träffat både Anders och barnen flera gånger och tycker dem är så söta.
Idag, sade ena damen,e fter jag hade varit och handlat och de var ute med sina gångstavar (89 och 87 år gamla)
- vet du vad Daniel, om jag hade varit yngre, hade jag också varit förälskad i Anders. En sådan fin mensch (människa på jiddisch) han är. Han är fin, din vän.
Jag älskar hur det säger " min vän "om Anders, min älskade make.
De dömer inte.
De bara älskar.
Och accepterar.
Morfar, min älskade Zeide, älskar Dig.
