God Fortsättning och Ett Gott Nytt År
I hopp om ett friskt, roligt, spännande, ekonomiskt härligt 2011
Ja, vår allas Elton.
Elton John.
Elton, vars låtar jag spelade på lpspelaren hemma.
Favoriten var nog Your Song, spelade den om och om igen.
Han var så cool.
Så tuff.
Så fräck.
Så annorlunda.
I färgglada märkliga outfits.
Då han gjorde om Candle in the wind till Good Bye Englands Rose, efter Diansas bortgång, grät jag av versionen.
Att han vad bög, hade jag ingen aning om, det var knappt så jag själv visste att jag var det.
Och så igår, läste jag att Elton och hans make David har blivit pappor, genom surrogat.
Eller som jag numera säger, genom en värdmamma.
En liten son.
Andra kändisar som även använt sig av värdmammor är Sarah Jessica Parker och Michael Jackson.
Elton, välkommen till vår skara och allt gott till dig, mannen och sonen...
Pussade Emelie idag, som vi gör flera gånger om dagen.
Och så åt vi lite choklad.
Sedan pussades vi igen.
- Chokladpuss, vad tokigt, sade hon och skrattade med sitt stora leende och sina klarblåa ögon.
:)
Igår firade mamma och pappa 40 år i bröllopsdag.
Fina mamma och pappa.
Pappa, som inte haft det lätt med att jag är bög.
Jag väljer att inte gå in på detaljer( för det skulle bli ett allt för långt inlägg som kanske inte intresserar er), men det har inte varit en lätt resa för mig eller min familj.
Då jag kom ut, förskjöt min pappa nästintill.
Mycket pga rädsla, okunskap, men också pga kärlek.
Min gymnasietid var rent ut sagt ett helvete för oss.
Det var bråk, dag som natt och min mamma stod mellan mig och pappa, och vägrade välja mellan sin man eller son.
Alla sade att hans inställning kommer gå över, att han skulle ge med sig med tiden.
Inte så lätt när man befann sig just i den situationen då, där och då.
Så, jag stack till Göteborg efter gymnasiet för att finna mig själv och för att komma bort.
Jag och pappa pratade knappt med varandra och det gjorde mig ledsen.
jag visste dock att mamma alltid berättade för honom om mig och min vardag, men att han själv skulle fråga, kom aldrig på fråga.
Det var hemskt att jag var bög, och vad skulle alla andra säga och tycka?
Och inga barnbarn skulle han få av mig heller.
Att jag dessutom bytte efternamn var droppen i havet.
Han trodde att jag valde bort hans efternamn för att hämnas.
Jag bytte efternamn för att hylla min morfar och han överlevnad.
Många år har gått och vi har funnit en bra relation.
Min pappa älskar mig. Inte för vad jag är, utan för vem jag är.
Då vi skaffade barn, blev han rasade, vägrade att han skulle kallas för farfar och förstod inte vad det var för dåre som kunde lämna bort sina barn.
Han skulle t.o.m gå ut ur rummet när vi skulle vara hemma hos dem.
Ja, jag vet inte allt vad han hade för sig och tyckte och tänkte.
Han sade att mina barn inte räknas som hans barnbarn, fast den ene av dem faktiskt är mitt eget kött och blod.
Min bror har ju 3 barn som han är så stolt över och som han är superfin gentemot.
Jag frågade att om det nu var så att brosan inte kunde få barn och om de hade adopterat, hade de inte heller räknats som hans barnbarn. Om det nu var det genetiska som var det viktiga. Än idag har jag inte fått svar på frågan.
Men, så föddes Emelie.
Och sen så kom Elliot.
Och Pappa smälte, som smör, dock utan att visa det öppet.
Han ville inte hålla i barnen och han gick faktiskt ut till en början.
Men så, en dag, var det som att det ändras. Kanske var det att han insåg, att vi faktiskt är en familj och att kärleken är viktigast av allt och att vi är framtiden och att vi kommer leva.
Kanske p.g.a min helvetes resa under det sista året med mig som sjuk och lurat döden 2 gånger.
Han började småsnegla på barnen i smyg, gulla med dem då vi inte var i samma rum o.s.v.
Sakta men säkert, tinade han upp.
Pappa har alltid tycket om mig och anders, men han tycker inte om att vi är bögar. Ja, jag vet, men så är det.
Pappa är super fin med barnen, leker, busar och kramar.
Hjälper till mamma då vi behöver barnvakt.
Hämtar och skjutsar.
Men bara när andra inte är med.
Han vill inte vara med på deras kalas. Gud förbjude om någon skulle se att han faktiskt tyckte om barnen.
Som om han liksom givit upp och " att jag vann". Så, allt det fina han gör, gör han när andra inte är med.
Min pappa är är mycket märklig och gåtfull man.
Men, han har ett enormt stort hjärta och han har gjort en enorm, fantastisk resa.
Och lärt sig en hel del.
Igår, efter middagen hemma hos dem, satte jag på en av deras favoritsånger på cdspelaren.
Pappa bjöd upp mamma som jag hade hoppats på.
Och där stod dem, mitt på vardagsrummet och dansade, kramade och kysste varandra.
Med Elliot emellan sig.
Och dem grät.
Och dansade
Jag grät i smyg.
Anders dansade med Emelie.
Det var kärlek och det var som om pappa för första gången gången, gentemot mig, förstod och accepterade min familj.
Att Elliot faktiskt är hans riktiga DNA barnbarn och att min mor och farföräldrar lever vidare genom honom.
Så, avslutningsvis, Störst av allt är kärleken.
Mamma och Pappa, tack för allt stöd och kärlek ni gett mig genom alla år.
Jag har haft en underbar och lycklig barndom och ni har präglat mig enormt mycket med god uppfostran, värderingar, moral och etik.
Vi har inte haft det lätt heller, men, vi har tagit oss igenom det.
Störst av Allt Är Kärleken och jag älskar er.
God Jul & Allt Gott
Idag var jag, Anders och Emelie på Karlsson på Taket på Oscarsteatern.
Det var hennes första teaterbesök och hon var helt till sig.
Det var med stor mun och störa ögon hon tittade sig runt och såg föreställningen,
Rättare sagt, halva 1a akten, sedan ville hon inte mer, så vi smög ut och åkte hem.
Resten av dagen han hon pratat om Karlsson hela tiden, om hur han flög och hade sig.
Lyckat.
Ikväll på 3an går det en amerikansk romantisk filmkomedi om en kvinna som skaffar sig en surrogatmamma.
Att det gått så långt :)
Sneglar på mina barn och ler fånigt för mig själv.
Varje dag tackar jag för min barn och att få följa deras vardag.
Dem är helt underbara.
Emelie pratar och sjunger hela tiden och Elliot är lika glad som vanligt och äntligen börjar jan ord och prat komma igång, nu är han 1 år och 8 månader.
Emelie pratar om Tomten hela tiden, presenter och sjunger julsånger.
Planeringen för julen är i full gång.
Men om detta i morgon
kram
på sjukhuset
mer tester, prover och undersökningar.
Verkar som om vi kanske funnit roten till det onda.
Man kan ju alltid hoppas.
Trött
Nere
Ledsen
Kämpar på.
Over and out för några dagar....
Och i morse tog vi fram lucialinnet och kronan, samt den nyinköpta pepperkaksgubbsdräkten för att prova på barnen inför Lucia.
I 2 veckor ha på dagis bakat pepparkakor och övat luciasånger.
När vi klädde på barnen, visade sig att de ville ha den andres klädsel.
Så, snart kommer bilderna som visar Elliot som Lucia och Emelie som pepparkaksgubbe.
Så glada och så söööööta :)
Igår lyckades man dränera ut en massa var och annan inflammerad vätska, som gömt sig i en håla, inunder mjälten.
Nu går jag på antibiotika och mår lite bättre
Hoppas att det hela vänder nu, så vi kan fortsätta vidare med livet.
Är sugen på att börja jobba...
Barnen mår bra, överlyckliga att Pappa Anders är hemma efter att ha flugit i 4 dagar.
Det är underbart att vara hela familjen tillsammans, det var några dagar sedan sist....
Torsdag.
Positiv Energi.
Läggs in på Sös.
Nu dränerar vi ut vätskeansamlingen som naglat sig fast runt mjälten.
Vill gå vidare i livet.
Jag har så ont, så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Världen bästa mamma, d.v.s., min mamma, har bott med mig och sovit över sedan i måndags och stöttat och hjälpt mig och tagit hand om mig.
Anders har varit bortrest och inte kunnat vara här, men nu kommer han hem i några dagar, då han är ledig.
Mysigt att bli uppassad och uppvaktad av älskade mamele.....
Återkommer så snart jag vet hur allting har fått.
Tack än en gång för ert stöd.
Ska lägga upp bilder på barnen om några dagar, har några kanoners, som jag ligger efter med.
Kraaaam
Som tur är, visade Ctröntgen att det inte INTE är ngt läckage, utan enbart samma gammal vätskeansamling som gör sig påmind igen.
Lunginglammation trycker på hela systemet, så det är det som gör att den här vätskeansamlingen höjer sin röst.
Man tycker ju att kroppen efter 3 månader borde dunstat av på något sätt, men icke sa nicke.
På torsdag morgon läggs jag in på sjukhuset, för att försöka dränera ut vätskeansamlingen.
Håller tummarna på att det funkar.....
Glad 2a Advent.
I flera dagar har jag knaprat smärttabletter mot värken i lungan och hör och häpna, den återkommande smärtan i axeln.
Mitt infektionsvärde har ökat och jag fick kontakt med min läkare på SÖS i fredags.
Fått en akuttid för att röntga mig imorgon, samt ta fler prover och göra fler undersökningar.
Jag är trött, svag, orkeslös.
Och jag har ont.
Väldigt ont.
Känner hur jag är på väg sakta in i gamla sjuka Daniel.
Ser rädslan i Anders ögon.
Mamma ledsen i telefon.
Jag gråter emellanåt.
Orkar inte göra någonting.
Ingenting.
Vågar inte spekulera vad det kan vara för något.
Allt som gått så bra, fram tills för några dagar sedan.
Smärta.
Ilska.
Ondska.
Jag är helt förtvivlad, förflyttar mig mellan soffan och sängen.
Barnen leker fint själva, Anders, återigen, träder in i hjälterollen och tar hand om allt.
Stackarn, han är redan trött.
Vi kan bara be, för att det är några dumma basilusker som hälsat på och som snart drar vidare och lämnar mig i fred.
Håll tummarna......
Lugninflammation, hög sänka och urinvägsinfektion.
Återkommer när jag är mer pigg och alert.
