Gaypappor

I förmiddags var jag och Anders och storhandlade på Coop Forum, inför Emelies kalas som är på söndag.

Hon fyller ju 2 år på måndag.

Vi var där nästan en timme.

Jag unnande mig att köpa dyr ungersk salami, likaså en speciell chevreost, som kostade mer än jag ville betala, men jag tänkte, vad fan, det är vi värda.

Efter denna gedigna utflykt, sov jag en timme och var helt slut.

I eftermiddags hade vi möte med vår bankkvinna på SEB.

Vi ville nämligen att de skulle köpa loss alla våra andra lån som vi har på andra ställen, och försöka komma ner i månadskostnader. I och med att jag fått jobb hela nästa år, gick det nya bolånet igenom, där hon bakade in alla lån. Vet inte riktigt hur hon fixade och trixade, men hon gjorde om lånen, vilket leder till att vi från och med nästa månad, kommer halvera vår månadskostnad. Det är nästan 3800 kronor per månad. Fattar ni hur mycket pengar det är på ett år. Så, kloka som vi är, valde vi att spara 3500 varje månad, på diverse fondkonton, sparkonton och kapitalkonton. Äntligen kan vi börja bygga upp en buffert igen, i och med att bufferten som vi hade, gått åt att täppa till alla hål de senaste 3 månaderna. Att vara sjukskriven är en ekonomisk katastrof.....

Så, vi firade ikväll.

Vi hämtade upp Emelie på dagis och gick och åt på grekisk restaurang. Hon var såååå duktig och uppförde sig fint.

Sedan gick vi på salong och Emelie fick vara med om sin första professionella hårklippning. Hon var lite rädd i början, men sedan helt fascinerad. Som belöning fick hon klubba. Frisörskan tyckte att Emelie var ovanligt duktig för att vara 2 år.....

Sedan var vi inne på Dressman och handlade mig en tjock tröja och några långärmade tsirts. Jag, som aldrig frusit, behöver verkligen bulla på mig.....Fryser så lätt numer.

När vi kom hem, hamnade vi hos grannarna en stund och tog igen förlorad tid. Vi har världens bästa grannar.

Och snart, ska jag åka och hämta mina föräldrar på Arlanda, som varit bortresta i snart 2 veckor. Jag är egentligen astrött, men, idag pushar jag mig själv verkligen. Och så saknar jag dem såååååå mycket.

Med andra ord, en helt bra dag.........

Jag var inbokad på en vanlig 10 minuters kontroll.

Vi satt 30 minuter, patienterna som mötte mig i väntrummet gav mig onda ögat, men det struntade jag blankt i.

Jag hade en låååååång lista med frågor och behövde få reda på en en del kring som jag hade lite oklart för mig.

Jag har en väldigt bra läkare, som tog sig tid och förklarade lugnt och sansat på alla mina frågor.

Vi hade ett superbra samtal och han har även följt mig i 2 månader på sjukhuset, så vi känner varandra ganska väl.

Och mitt i allt detta, säger han; Ja, vi ska ju vara glada för att du i överhuvudtaget lever.

Då blev jag återigen påmind om att jag, lilla jag, svävat mellan liv och död för knappt 2 månader sedan, direkt efter operationen.

Det är andra gången på 2 år, som jag varit nära att "crossover" till andra sidan. Förra gången var en bilolycka, där jag blev påkörd bakifrån i min bil och bilen slugnades iväg ett tiotal meter och landade på sidan. Brandkåren kom och fick bända upp taket och mig och lyfta ur mig med någon slags kran, på en bår, för att inte röra nacken. Mitt i allt detta säger en brandman, "Daniel, du hade änglavakt". Under hela händelsen, kände jag att jag faktiskt hade änglavakt, och jag visste precis vem det var.....

Det var en tuff sommar och höst att bearbeta det hela.

Och nu, återigen, samma sak.

Jag var på väg till andra sidan, men jag är en fighter, en överlevare. Der har jag fått från min finaste morfar, som överlevde Auschwitz. Han ljög, stal och gjorde allt för att överleva åren och han lyckades. Han lärde mig att man har rätten att vara den man är, oavsett vem man är.

Min mormor var svårt sjuk i cancer då min bror föddes 1973. Av honom, fick  hon kraft att leva vidare. 1976 låg hon nästintill dödsbädden, då mamma och pappa berättade att de väntade hennes andra barnbarn.

"Jag dör inte förrän jag har sett mitt andra barnbarn", sade hon och skrev ut sig själv från sjukhuset.

Under mammas graviditet med mig, kämpade hon, hur ont hon än hade. Även hon hade suttit i Aushwitz, även hon visste vad ordet överleva betydde.

Då mormor såg mig efter min förlossning, sade hon" Nu kan jag dö i lugn och ro".

2 månader och 4 dagar senare tog hon sitt sista andetag genom att säga, då alla var samlade runt hennes sjukhussäng,; "Vad tittar ni på? Är det någon som ska dö". In i det sista fick hon sista ordet och familjen att småle.

Hela mitt liv har mormors alla väninnor och familj sagt att jag är henne så lik till sättet, inte utseendemässigt, men personlighetsdrag. Jag har aldrig mött en person som präglat och påverkat mig så mycket som min fina mormor.

Farfar lärde jag aldrig känna, för han gick bort långt innan jag föddes, men vad jag har förstått var han en underbar och kärleksfull människa.

Och finaste farmor, som tyvärr valde att "stänga in sig" då farfar gick bort, drog andan för några år sedan. Det gjorde mig ont, att se att hon hellre föredrog att sitta hemma i sin lägenhet, än att hitta på saker och göra utflykt med sina vänner. Eller så som hon sade " Jag har redan haft min stora kärlek i livet". Jag älskade hennes pannkakor och äppelkaka. Då hon flyttades till ett servicehem, började hon sluta sig mer och började tyna bort. Än i dag har jag dåligt samvete att jag inte besökte henne oftare.Och å var jag ändå där ofta. Men när jag väl gjorde det, åhhhh vilka underbara stunder vi hade........

Jag saknar dem så, men jag har alltid dem nära mig.

Mormor har jag haft som skyddsängel genom hela livet. Det fanns en tid då jag kände hennes närvaro varje dag, då vi delade tankar och hon gav mig råd.

Då jag var döende på sjukhuset, såg jag dem alla fyra, ståendes runt sjukhussängen och gav mig kraft, kärlek och stöd. För varje dag blev jag starkare och för varje dag, försvann en av dem. Till slut var det bara morfar kvar som vakade över mig.

Pappa berättade för mig, att han hade drömt att morfar kommit till honom i hans dröm och sagt att allting kommer bli bra och att dem vakar och skyddar mig. Min pappa, som aldrig trott på andra sidan, hade tårar i ögonen då han berättade sin dröm för mig.

Jag har även förstått att min svärfar, Anders pappa, var en underbar människa, som fick alla att skratta och älskade alla. Jag önskar verkligen att jag hade fått träffa dig, men du ska veta, att din familj har det bra, och att du har världens finaste son, som jag har det stora nöjet att dela livet med...

Jag är så tacksam för att jag är vid liv och jag tar ingenting för givet. Varje dag är en njutning att få leva och jag försöker verkligen här och nu, i livet.

Skriver dessa rader i Emelies säng. Det är första gången på snart 3 månader jag nattar henne. Det är en underbar känsla att höra henne småsnusa och andas. Hon är så fin. Min lilla prinsessa, som fyller 2 år på måndag.

Jag skulle kunna sälja allting i lägenheten och inte ens bry mig.

Det enda jag bryr mig om, är att blir frisk och att få leva med min familj och se mina barn växa upp och bli stora och bli lyckliga.

Jag är glad för att jag fått jobb hela 2010.

Jag är glad för att jag har sådana underbara föräldrar som stöttar mig i allt.

Jag är glad för mina vänners stöd och att de alltid finns där.

Jag är glad för att Falcor kommer hem på söndag.

Jag är glad fast bankkontot gapar tomt.

Jag är glad för att ni bloggläsare, ökar i antal per dag.

Jag är glad för att jag har en underbar make, som verkligen är min hjälte. Anders är i mina ögon en sann vardagshjälte.

Jag är glad och tacksam för att jag får leva och jag lovar, att jag ska ta vara på varje dag.

Då har jag fått påfyllnad av svininfluensavaccinet, i och med att jag tillhör riskgrupp.

Känner inte av någonting, inte ens ont i armen denna gång.

Men, kanske för tidigt och säga......

Nu har vi vaccinerat Emelie mot svininfluensan.

Hoppas att hon inte får någon reaktion.

Elliot får sin spruta nästa vecka, i och med att han går på antibiotika nu.

Idag skiner solen mellan molnen, tänk vad dagen känns lättare, när det är ljusare.

Idag ska jag på återbesök till sjukhuset, har en lååååång lista med frågor.

Jag vet att ni är många som vill se nya bilder av barnen, och det kommer, men just nu är det något fel med överföringen från kameran till den nya datorn. Brosan ska hjälpa mig, men snart så kommer det:)

måndag morgon

anders lämnar emelie på dagis

elliot sitter i sin stol, leker och ler mot mig.

Jag sitter i soffan och ler tillbaka, äter mammas kladdkaka med vispgrädde och vi lyssnar på klassisk musik.

Tända ljus i hela vardagsrummet.

Elliot älskar musik och han älskar när pappa Daniel (dvs jag) dirigrerar, sjunger, skrattar och ler.

Även om jag har ont i öronen, kan jag inte sluta spela musik, jag ÄLSKAR musik.

Idag är en bra dag:)

Jag har åkt på en öroninfektion blir tokig... ordinerad pencilin i 10 dar.

Igår var jag även på sös och gjorde en lugn och hjärtröntgen.

Då fick jag reda på att jag tyligen haft en lugninflammation, läkaren såg ärrbildning.

Hur fasiken kan jag ha haft en lugninflammation, och ingen har sett det?

Efter alla röntgen och läkare som gått igenom varenda lugnrötngen jag gjort under 2 månader, då jag var inlagd.

Blir så trött....

Men det var superroligt och träffa alla på min gamla avdelning.

Igår kväll åkte jag iväg till en väninna som hade 65 års partaj.

Jag orkade stanna 40 minuter, och åt lite och sedan tog kraften slut.

Det var roligt att få bryta vardagen lite.

Ikväll är vi bjudna hela familjen på partaj till Tommi som fyller 36, får se om vi orkar.

Barnen verkar må bättre, men nu är det alltså jag och mannen som börjar bli sjuka.

Typiskt.....

Jag lyckades få en akuttid hos en läkare på vårdcentralen.

Elliot har grinat, hostat, rosslat och snörvlat hela dagen och inte alls varit sig själv.

Han har varit helt hopplös, stackarn.

Hoppas det inte är något allt för allvarligt.

Det visade sig att han har öroninflammation och ska på en antibiotikakur.

Det "lustiga" är att jag själv känner att det börjar bulta och värka i vänster öra.

Har inte haft öroninflammation sedan jag var barn, jag var ett så kallat öronbarn, men hur många plaströrsoperationer och öroninflammationer, titt som tätt....

Får se, om jag jag hinner gå iväg i morgon till vårdcentralen....

Grattis, min älskade man som fyller år idag.......

Hurra

Hurra

Hurra

Hurra

Glad Fars Dag.

Vi blir bara hemma, tyvärr är pappa sjuk, så det blir ingen middag med päronen ikväll.

OM jag orkar, ska jag försöka ta mig till shoppingcentret och köpa mig en pyjamas, tillsammans med familjen.

Jag som alltid varit varm och sovit i boxershorts, fryser numera och sover i strumpor, jogginsbyxor och tshirt.

Så är det när man är undernärd och gått ner 54 kg.....

Fars Dag för tre år sedan, satt vi på flyget hem, efter att träffat vår surrogatmamma för första gången. Anders och jag fick tårar i ögonen då vi kom att tänka på att vi kanske nästkommande år kanske själva skulle få fira fars dag.

Och som vi firade, vår dotters födelse.

Det var den bästa present vi någonsin kunnat fått....

Ha en riktig bra dag

Anders bror med fru, har passat våra barn hela dagen, från morgon till kväll.

Hur mycket vi än älskar dem, var det sååååååå skönt att få tid för oss själva.

Vi har typ sovit från och till, kollat på 3 filmer och promenerat lite...

Skönt med lite barnfritt......

Och det var så underbart att se dem igen då de levererades tillbaka :)

Han pratar och kräver uppmärksamhet hela tiden.

Och han bara ler, ler och ler.

Och skrattar.

Emelie hostade hela natten, stackarn, hon var med Anders på vårdcentralen idag och fick hostmedicin utskrivet till sig.

Hoppas vi alla får lite mer sömn inatt.

Själv är jag helt slut efter att ja tränat hos sjukgymnasten.

Visst visste jag att jag var svag, men så svag:(

Men, det kommer bli bättre..........

:)

Hon hade alla sympton, hög feber, snorig, djup hosta, hängig, ingen aptit m.m.

Känns......vad ska jag säga........märkligt, men så skönt.

Sjukhuset kom att bli mitt hem, min trygghet, min zon.

Sakta börjar jag komma in i rutiner här.

Jag försöker småäta lite varje timme eller så.

Protein och jaga kalorier.

Jag har gått ner oerhört mycket i vikt och tappat muskler.

Jag är mycket trött och knäsvag.

Pendlar mellan sängen och soffan.

Och så tvingar jag mig ändå att gå upp och gå runt i lägenheten lite.

Samt gå ut varje dag och gå runt huset 2-3 varv, eller följa med Anders och hämta Emelie på dagis.

Efter en sådan kort utflykt, är jag helt slut när jag kommer hem, och måste ta igen typ 2 timmar på soffan.

MEN, det är såååå skönt att vara hemma.

Bara att få vara med mannnen min, ha mina saker i närheten, få gosa med barnen.

Jag orkar inte lyfta eller hjälpa till, men jag är ändå här.

Det blir en novemeber och december, full av sjukgymnastik och kuratorsamtal.

Det blir mitt jobb denna vinter.

Ska även börja planera för att Emelie fyller 2 år den 23 november. Stor tjej nu, som älskar skor, skor, skor. Samt att klä ut sig, rita, dansa och läsa böcker....

Efter 2 månader, år jag nu utskriven från Södersjukhuset.

Det har varit en lååååååång och tuff tid.

Det var mycket tårar och starka känslor då vi alla tog farväl av varandra.

När vi kom ut på parkeringen, mamma, jag och min älskade finaste undersköterska Marie, släppte jag iväg en heliumballong ( där det stod krya på dig), som jag haft på mitt rum hela denna tid. Det var oerhört symboliskt att se den stiga mot himlen. Jag fällde återigen en tår.

Igår fick jag reda på av min läkare, att för flera veckor sedan, då jag hade genomfört andra operationen av tre, var det så pass allvarligt, att jag var döende. Jag? Döende? Visst, jag visste att jag var mycket sjuk, men att jag svävade mellan liv och död, hade jag ingen aning om. Kanske lika bra att jag var så nerdrogad, så jag inget visste om detta.

Jag?

Dö? Jag kan inte se mig inte finnas i detta liv.

Många tankar rör runt i huvudet.

Jag är trött och svag, tappat oerhört mycket muskler, gått ner 13 kg på sjukhsuet, svårt att få i mig mat, men, det gäller bara att kämpa, kämpa och kämpa, och ta en dag i taget.

Det är nu den långa resan börjar, återhämtningen. Med kuratorsamtal, återbesök på sjukhuset, mediciner, sjukträning, sjuktransporter.

Anders har varit helt fantastisk under denna tid. VARJE dag har han och Elliot varit och besökt mig på sjukhuset, likaså mamma och pappa och mina närmsta vänner. Emelie har tillkommit på helgerna. Han har verkligen varit ensamstående pappa under denna tid.

Och älskade Olivia och hennes kille som tagit hand om Falcor, vår labrador.....

Och tack ni, kära läsare, som stöttat och hejat på mig. Tack, tack, tack.

NU börjar resan tillbaka.......

Men framförallt, JAG ÄR HEMMA!!!!!!

Är hemma på prov, 24 timmar, helt underbart.

Är fortfarande väldigt trött, svag och återigen trött, men, vad fan, vi måste ju pröva.

Njuter av att se emelie springa runt och leka och det är bara pappa daniel som gäller.

Elliot bara ler och skrattar som vanligt.

Mamma och pappa kommer över och bjuder på middag här hemma.

Familjen samlad.

Och det bästa av allt, jag får kyssa Anders god natt, för första gången på över 2 månader.....

I morgon, onsdag morgon, får vi besök från stadsdelsnämnden, hembesök, angående utredningen för Anders närstående adoption av Elliot. Känns som om det inte var så länge sedan vi gjorde denna resa med Emelie.

Ska bli spännande och roligt.......

Kram