Gaypappor

inte klokt.....

Anders sade, då jag visade stolt upp mig i mina nya jeans; Du har ju ingen rumpa kvar ju, det är ju helt platt....

Som vi skrattade....

jag arbetar 50 % på ett uppdrag och 50 % för ett annat på teatern.

Svårt att fördela tiden, framförallt när det ena projektet kräver mer av mig i nuläget.

Jag måste bli bättre på att dra gränser, strukturera mig och andas. Att ta det mer lugnt.

Annars är allting ok i hemmet. Anders är jätte trött, stackarn. Jag sover så tungt på mina sömntabletter, så det är alltid han som får gå upp med Emelie då hon rusar upp, full av energi klockan 06.00 på morgonen.

Elliot kryper fram. Eller snarare sagt, drar sig fram. Han har inte riktigt förstått att han ska vika in det ena benet under kroppen, för att krypa. Så istället hasar han sig fram, det ser allt för roligt ut :)

Missförstå mig inte, jag minns allt, kontrollbehov som jag har, men det känns som om jag börjar få distans till det hela.

Det har varit 5 månader, fyllda av ångest, smärta, gråt och rent ut sagt överlevnad. Jag ser mig själv utifrån, filmandes som en kamera. Hur jag låg där i sjukhussängen, med insjunkna käkben, tom i blicken, knappt närvarande. Jag tackar de högre makterna att jag inte själv förstod att jag var döende. Visst, jag visste att jag var svårt sjuk, men att det var så pass allvarligt, visste jag inte. Alla prover jag tagit, alla röntgenundersökningar, alla nålar, alla stick, alla timmar jag bara legat och väntat på besked. För att fördriva tiden, blev Facebook min räddning och en massa dvder.....

Tiden gick, gick och gick och jag råkade ut för komplikation på komplikation. Men jag lyckades ta mig igenom den. Ett tag kändes det som om att jag aldrig skulle komma ut från sjukhuset.

Dagarna blev likadan, likt en dimma. Fantastiska Anders kom med Elliot varje dag, mamma och pappa likaså. Rita med. Trots trötthet, snöstorm och utmattning, var de där, varje dag, vid min sida. Stöttandes. Eller som min kurator säger, vakandes. OCh alla vänner som smsat, ringt, mejlat och även besökt mig. Ni gav mig alla ett enormt stöd. Jag vet att det inte var lätt för er att se mig ligga där, stirra ut i det tomma intet.

Det känns som om det var länge sedan jag hade svårt att tugga, kräktes upp maten, fick knappt ner maten. Men det är väl klart, det tar tid för kroppen att sätta igång systemet när man jag inte ätit eller tuggat på nästan 6 veckor, utan enbart levt på dropp och näringsdropp.

Och så svag jag var, under hela september var jag sängliggandes, var knappt uppe och gick något. En massa slangar och dränagepåsar runt hela min mage, nästintill inga muskler kvar, likaså med krafterna.  Svag, trött och kraftlös.

Under november fick jag permission, 6 timmar, en lördag. jag var hemma, för första gången på 2 månader. Jag växlade mellan soffan och sängen, babysteg däremellan. Det bästa av allt den dagen, var då Anders hade lagt Emelie och Elliot att sova lunch. Då låg vi på sängen, min man och jag, för första gången på 2 månader, med händerna tätt omslingrade varande, tittandes djupt i ögonen, Och somnade. Det var så skönt.

Precis innan jag skulle åka tillbaka till sjukhuset, satte jag på en låt på stereon, en låt som vi sjungit och tokdansat till. Solen sken in genom våra fönster, mamma och pappa var här för att skjutsa mig tillbaka och sången strömmade ur högtalarna. Och jag bara grät, grät och grät. Jag orkade inte dansa, inte bära och dansa med mina barn, utan tårarna bara föll ner längs kinderna. Jag kände mig så maktlös, ensam och helt utsatt. Skulle jag någonsin återfå mina krafter att kunna dansa med mina barn?

Men, jag blev starkare och starkare, med en viss del bakslag däremellan.

Och så innan jul, blev jag utskriven, återigen och det var underbart att fira jul med familjen, likaså med nyår, ute på landet, full av snö, med barnen och mannen min. Jag var fortfarande trött och orkade inte göra så mycket, men jag var hemma :)

Och började jobba. Dag för dag. Trött, men kämpade på. Visst, fortfarande tungt medicinerad och alla vänner tycker jag är tokig som arbetar 100 % så pass snart, men, jag måste, för mig själv. Och om jag inte orkar, kommer jag gå ner i tid.....

Och så i torsdag, för första gången på fem månader, kände jag mig........riktigt bra. Jag hade kraft, energi och styrka och jag var inte helt slut då vi skulle gå och sova. Likaså nästkommande dag, igår och idag. Jag mår bra och det är en märkligt känsla. Jag känner mig som gamla Daniel :) Jag har en underbar familj, världens finaste barn och man, vänner, en chef som satsar på mig, har en massa resor inbokade och roliga uppdrag framför mig..

Så, jag mår bättre, jag är inte fullt bra än, men jag är fanimej bättre. Så, farväl du senaste 5 månader, full av sjukdom. Dra åt helvete. Jag går vidare nu, dag för dag. Full av framtidstro, mer kraft och framförallt livsglädje!!!!

Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga.

Jag är så glad att vi kan vara en del av ert liv och att "lilla vi", kan betyda så mycket för folk, förvånar mig....

Bloggen började ju som ren terapi då vi var gravida och efter förlossningen, kom den att utvecklas mer till en dagbok. Och så kommer den fortsätta. Jag kommer fortsätta med inlägg när jag har nåt och säga helt enkelt:)

Idag är det nästan exakt 5 månader sedan jag blev akut sjuk och opererad för mitt brustna blödande magsår. Ni som följt vår blogg, vet att vår familj haft en tuff höst och vinter bakom oss, då jag mer eller mindre bott på Södersjukhuset. Det har varit en lång väg, fylld av komplikationer och de högre makterna ska veta, att jag inte är fullt frisk än.

MEN; så idag, 5 månader senare, och efter en 11 timmars arbetsdag ( min första på över 1 år ), en massa möten och en hel del konflikthantering på arbetet, så känner jag mig som gamla jag igen. Jag känner mig full av energi och inte trött. Jovisst, mentalt, men inte fysiskt. Mannen bara skrattade och sade att han inte kände inte igen mig och att det måste vara något fel på mig.

Hahaha, mitt gamla jag...... Och det är en underbar känsla. Jag orkade natta barnen och alla dess rutiner för första gången på flera veckor. Emelie t.o.m lät mig få gosa med henne ( hon är ju inne i nej pappa daniel period just nu )  Men hon var så fin mot mig...... Jag smågrät då hon satt i min famn och vi läste bok efter bok.....

När jag skriver dessa rader, liggandes i sängen, sover Anders bredvid mig. Min fina man. Min Hjälte..... Och jag. Pigg. Energisk. Och glad. Det är en underbar känsla att känna sig levande och frisk....... För idag i alla fall. I morgon kanske jag har en skitdag, och må så bara, men, det är bara dagens dag som gäller och dess form..... UNDERBART...... Gäsp, nu börjar sömntabletterna göra sitt.

Kära läsare, tack för att ni följer mig och vår familj. Era kommentarer betyder oerhört mycket för mig. Fortsätt och läs, kom tillbaka, kommentera gärna och sprid gärna våra blogg vidare till era nära och kära. Lovar att jag ska bli bättre på att lägga upp bilder med...... Ok???

Kärlek till er.

Gäsp...

Kom på en massa mer saker att skriva om, men, jag tror jag spar det till andra inlägg..

Kram på dig.

ZZZzzzzzz......

IM ALIVE!!!!!

* Dragit på mig en förkylning

* Barnen har återigen blivit sjuka, men är på bättringsvägen

* Jag har badat i badkaret 6 gånger

* Anders har tvättat 2 gånger.

* Vi har varit på en lägenhetsvisning och ska se om vi vågar buda på den

* Fått dille på hemmagjorda cheesburgare

* Köpt 15 kg ny hundmat, hemlevererat direkt till dörren

* Haft en sketen söndag, tillbringades i världens värk och soffan tog hand om mig hela dagen

* Knaprat i mig en karta av morfintabletter

* Elliot står upp mer och mer

* Emelies lugg har blivit klippt

* Upptäckt en ny artist som jag spelar för fullt på datorn

* Arbetar på min självkänsla

* Funderar allvarligt på att lägga ner bloggen, men vet inte, vad tycker du?

Och därefter se min sons leende och vänliga ögon, sittandes på golvet och bara, ja just det, le...

Jag blir helt varm i hjärtat och den känslan bär jag med mig resten av dagen.

Oavsett hur ont jag har eller på dåligt humör.....

Och sen att jag har världens bästa man, det är bara en bonus:)

Ska till Bryssel för jobbet torsdag - fredag.

Känns nervöst, men roligt:)

Måste ju för fan leva lite, är så trött på att vara sjuk.

Och ja, jag ska ta det lugnt

Emelie har legat intryckt till mig och hostat och jämrat sig hela natten.

Jag hade sådan värk när jag vaknade i morse.

Anders tappade upp ett hett bad med badskum och tända ljus.

Jag sank mig ner och kände hur kroppen började vakna till liv.

Efter 30 minuters badande hade jag piggnat till och musklerna och lederna var som de ska vara.

Till frukost färska jordgubbar med vipsgrädde och en tunnbrödsrulle med kyckling och baconröra.

Idag blir det en soft och sömnig söndag.

I morogn, måndag, ska jag opereras igen..... Samlar kraft för detta.

Det kommer säkert gå bra, men är lite nervös och orolig.

Ett ingrepp är ändå ett ingrepp.

Förhoppningsvis är detta sista operationen och vi borde få bukt med alla problem.

Hoppas.

Sänd mig god energi och goda vibbar under hela morgondagen.

Kram och ta hand om dig....

Han har varit på väg länge, men idag så tog han stöd med sina armar och hivade sig upp mot soffan och ställde sig upp.

Där stod han ca en minut och insåg att hans arma benmuskler var för svaga och så ramlade han ner och satte sig på rumpan igen.

I morgon blir han 9 månader.

Vad tiden går.

Emelie mår lite bättre....

Nu är det jag och mannen som är på väg och bli sjuka istället.....

På måndag ska jag opereras för magen igen, sy ihop det lilla hålet i magsäcken.

Hoppas det funkar denna gång......

Anders är ute i käket och gör frukost.

Jag ligger med datorn i famnen och skriver dessa rader.

Njuter av att höra barnens tunga andningar.......

Våra barn.

Ligger här, bredvid oss.

Overkligt.

Stark känsla....

Febrig, loj, inte sig själv, hostig, hes och tappat rösten.....

Stackaren.....

Att vakna på morgonen och Emelie springer mot en, lika glad varje morgon och utropar "pappa" och slänger sig halsen om mig.

Att äta en god måltid

Att se en bra film

Att sova en hel natt, utan att vakna av att Emelie sparkar ut mig ur sängen.

Att vakna en morgon utan smärta

Att tänka på mina mor och far föräldrar.

Att resa och bekanta sig med nya länder och städer

Att få umgås med nära vänner och familjen.

Att sova bland nytvättade sängkläder, som luktar så gott.

Att få en blöt puss från labradoren min.

Att känna doften av nyutslagna blommor.

Att få lyssna på mina musikalcdskivor.

Att mysa en kväll, med tända ljus och sitta bredvid mannen min i soffan och bara vara.

Att storhandla på Lidl. Mycket mat för lite pengar.

Att vara omtyckt

Att vara frisk.

Att få älska min man och han mig. Jag har världens bästa man....

Att smyga sig in i sovrummet och se Emelie och Elliot sova.

Att ligga på en vit strand och höra vågorna slå.

Att ha konfliktfria möten.

Att njuta av ett hett bad med badskum, tända ljus och soft musik.

Att se en heliumballong flyga upp hundratals meter i luften för att sedan försvinna i det evigt blå.

Att ha så fina vänner

Att älska och bli älskad.

M.m.

Vad är glädje för dig????

........................

........................

........................

........................

........................

Andas ut............

Barnvakt bokad.

I och med att vi bägge älskar musikaler, betade vi av 9 stycken på 1 vecka!!!!

En väninna till mig sade att vi bara måste se en förhandsvisning av den nya musikalen WICKED. Den handlar om landet OZ och vad som hände innan Dorothy kom dit, och förklarade hur plåtmannen, fågelskrämman blev som de blev och historien om de röda rubinskorna. Den skulle ha världspremiär samma dag vi skulle åka hem.

Väninna hade sett en provföreställning och hade fullkomligt förälskat sig i den.

Det visade sig att det var helt utsålt, och vi försökte varje dag få biljetter, men, förgäves.

Sista eftermiddagen i New York, stod vi som vanligt vid Times Square och skulle köpa musikalbiljetter för halva priset, samma dag på TKTS. Jag sade till Anders, vet du vad älskling, jag springer upp till teatern och ser om de fått något återbud. Så, jag sprang dit och det var helt tomt i kassan, inget folk alls. Jag kände på mig att det skulle vara helt kört. Hur stor chans var det egentligen att vi skulle få två biljetter, genrepet och dagen innan världspremiären. Jag ställde mig i kassan i alla fall och harklade fram frågan om det fanns någon möjlighet till 2 biljetter. Och det visade sig, att hon precis hade fått ett återbesök, mitten parkett för 95 dollar styck...... Så, 180 dollar senare och ett mobilsamtal senare till Anders var vi överlyckliga.

Spänningen var stor i salongen. Ingen visste ju någonting om föreställningen, ingen hade hört musiken och spänningen var olidlig. Så fort de första ackorden till prologen började, förstod vi att detta var ny Broadwayhistoria. Scenografin, kläderna, musiken, handlingen och framförallt musiken var helt underbar. Vi grät, skrattade och mådde så bra av föreställningen. Föreställningen handlar ju b.la om smaragstaden Oz och föreställningen är en kärlekshistoria.

Vi blev helt förälskade i musikalen.

När vi kom hem till Sverige youtuba vi om musikalen, gick in på hemsidan och lyssnade på klipp från musiken och njöt och återupplevde föreställningen på nätet, kväll för kväll.

lagom till julen släppte de soundtracket.

Jag och Anders gav varandra varsitt paket och bägge skrattade då vi öppnade dem.

Bägge hade köpt soundtracket åt varandra.

Är inte det kärlek så säg?

Musikalen berörde oss så starkt, så att t.o.m vårt bröllop gick i smaragdgrönt:)

Sångerna kan vi inann och utantill.

Jag sjöng t.o.m i mitt tacktal på bröllopet en sång från föreställningen, som liksom är min och anders sång.

Soundtracket har nästan spelats sönder under dessa år.

Ikväll, satt vi i bilen på väg hem och jag satte på skivan, som vi inte hört på ett tag.

Vi bägge grät och sjöng med...

Är inte det kärlek så säg?

http://www.youtube.com/watch?v=a0m6sclZkH0

KOPIERA LÄNKEN I NYTT FÖNSTER OCH FÅ ETT LITET SAMKPROV