Gaypappor

Emelie är återigen på förskolan, efter att ha varit hemma några dagar i feber, snuva och hostande.

Vi har tyckt så synd om henne.

Suttit i soffan, tittandes på tv.

Inte orkat röra sig.

Inte orkat ens att le.

Inte orkat ens att knappt prata.

Trötta och hängandes ögon.

Stackarn.

Som kontrast till sin bror, som är full av energi.

Glad, är på allting överallt och ett bubblande skratt.

Vi håller på och planerar hans 2årskalas och även mitt 34årskalas.

Vi håller det ganska enkelt i år, enbart de närmsta.

Och då är det ändå ca 38 personer.

Känner mig frisk, stark och ork.

Elliot pratar, förstår allting man säger och hans ordförråd växer för varje dag.

Bägge sover bra om nätterna.

En fröjd.

Just nu är det underbar att vara förälder

:)

Kommer jag finna jobb?

Kommer jag orka?

Det har varit lite nervöst och många tankar.

Har ju varit borta från marknaden i nästan 2 år.

2 ÅR!!!!

Och det finns inte allt för många jobb i min bransch där ute.

Så därför har jag sökt annat, som kanske inte ligger helt i min natur, men som har varit intressanta och lockande.

Konstig situation att vara sjukskriven och man ska ha tid för att hela sig och ändå tänka framåt och planera sin framtid och jobb.

Har varit på flera intervjuer och det har känts bra.

Och så, denna vecka, blivit erbjuden 3 jobb.

3 jobb!

Och ett av dem hade jag inte en sökt, utan blev själv uppringd för.

Känns väldigt roligt och smickrande...

Hurra för mig :)

Dock sjukskriven en månad till, för att återhämta mig, finna de sista krafterna.

Det känns bra.

Det känns gött

Det känns....onormalt

Hurra för mig.....

Han är kvar på sjuhuset och blir nog kvar en vecka till och sedan följer rehabilitering.

Undersökningarna visar att han fått sin stroke som följd av hjärtflimmer.

Den skada han har i hjärnan är bestående, och det är helt upp till honom.

Förlamningen i hela vänster sida har börjat släppa och han kan numera börja röra sig och återfå känseln.

Även talet har börjat komma tillbaka.

Dock är det sluddrigt och han har svårt att finna orden, men det går i alla fall framåt.

Enbart tiden kan utvisa hur han kommer bli.

Pappa har alla förutsättningar för att bli bättre,med hjälp av sin envishet och rehabilitering.

Jag kan inte sluta tycka synd om honom.

Där, liggandes i sängen, med en slags tomhet i blicken.

Medveten om att livet inte kommer bli detsamma.

En gigantisk omställning för alla.

Det enda vi kan göra är att ge honom tid.

För att vila.

För att återhämta sig.

För att överleva.

Är uppe nästan varje dag och besöker honom.

Igår var Anders och barnen med.

Pappa blev jätteglad av se barnen.

Medtagen och med nästan gråten i halsen, kramade han min hand.

Vi tittade på varandra.

Sade ingenting.

Två vuxnas mäns blickar.

Nästan som någonslags försoning efter alla år av tjafs och bråk.

Tiden läker alla sår.

De bodde hos oss och vi hade en trevlig tid tillsammans.

Barnen lekte fint tillsammans och allt var frid och fröjd.

Och så kom frågorna.

Alla dessa frågor som vi pratat om, teoretiskt i alla år, blev helt plötsligt verklighet.

Hennes ena dotter, 6 år, berättade för Emelie att de hade samma mamma.

Gång på gång på gång.

Emelie sade högt, bestämt och med skarp ton i rösten;

- Nej, jag har ingen mamma, jag har två pappor.

Och så förklarade vi.

Att både Emelie och Elliot har kommit till av Pappa och Papsen.

Att de har varot kärleksfrön i kvinnans( fast vi kallar henne enbart vid namn, men vill inte lämna ut det här) mage.

Och att de växte i hennes mage.

Precis så som blommor, lökar och tulpaner växer, växte de.

Och att de föddes och kom till världen, för att Pappa och Papsen så gärna vill ha egna barn och att de var efterlängtade, planerade och fyllda av kärlek.

Emelie förstod och gick runt resten av helgen och sade att hon var ett kärleksfrö.

På Förskolan berättade vi om de nya begreppen och om vad vi kommit fram till.

Det uppskattads av pedagogerna att vi är ärliga och berättade, för Emelie lekte mamma, pappa, barn och kärleksfrö resten av veckan.

Många manliga gaypar som har genomför surrogat, har oftast anonym äggdonator.

Vi har ju en känd donator, där ägget också är i bemärkelse, föderskan.

Nej, inte mamma, utan bärare och föderska.

För en mamma, är, enligt oss och henne själv, någonting man är i vardagen, i ens familj.

Och hon är ju inte delaktig i vår familj.

Utan Emelie och Elliot har två pappor.

Pappa och Papsen.

Men, hur ställer vi oss till frågan, då de faktiskt vill träffa sin bärare?

För hon finns ju, och inte allt för långt bort heller.

Och sina halvsyskon?

De har ju rätten till att veta och kanske själva ta ställning till det.

Som ni förstår, är det många tankar som snurrar runt, och det går varv efter varv.

Nåväl, vi är i alla fall glada att de har träffats, och vi får ta det därifrån.

Ligger där i sin sjukusäng.

Så utelämnad.

Så beroende av en larmklocka.

Vi masserar och gör sjukgymnastik med honom, liggandes i sängen.

Vi pratar el del.

Han sover för det mesta.

Pratat bättre, sluddrigt, men mycket bättre.

Rörligheten i den förlamade vänstra sidan, börjar backa och pappa kan röra den delen svagt.

Kanske finns det hopp?

Kanske han kan bli bättre.

Enbart tiden får utvisa......

Kan Livet Ändras.

I fredags kväll föll pappa ihop.

Helt plötsligt.

Han skulle kasta soporna.

Och mamma undrade var han tog vägen.

Fann honom ute i farstun.

Ilfart med ambulans.

Jag efter i min bil.

Snabba tester, röntgen, ambulans mellan olika sjukhus.

Trötta.

Jag och mamma efter.

Väntan.

Väntan.

Väntan.

Röntgen och mer prover.

Känner inte igen pappa.

Avvaktar.

Tiden går.

Ambulans igen.

Jag och mamma efter.

Bror min försöker komma med ett flyg från USA där han bor.

Trötta.

Väntan

Läkare efter läkare.

Eventuella svar.

Propp.

Stroke.

Eventuell hjärnskada, nerver redan skadade.

Förtvivlade.

Pappa är rädd och frustrerad.

Halvt förlamad och sluddrar och förstår knappt vad han säger.

Han behöver vila och sova.

Avvakta.

Prover och tester varje timme.

Jag och mamma åker hem.

Gråter.

Pratar.

Natt blir till morgon och vi somnar till slut.

Efter nästan 24 timmars vaknande.

Några timmars sömn och sedan direkt till sjukhuset.

Pappa lite bättre.

Efter snart 48 timmar är han vid medvetande.

Sluddrar, men pratar bättre.

Börjar kunna röra vänster sida igen och återfå känseln.

Ovissheten gör det orättvist

48 timmar senare.

Lite bättre.

Pappa förstår vad som hänt.

Rädd.

Frustrerad.

Ledsen.

Jag masserar honom, jobbar med rörelser.

Vi biter ihop

Går ut och gråter då och då.

Känslostormar

Vi får vänta och se.

Vara tacksam för livet.

Inte säga saker och utföra handlingar som man senare i livet kan ångra.

Ska försöka att inte slita ut mig.

Behöver ju själv tid och ork för att samla mina krafter

Ja, livet är märkligt och konstigt.

Nu tar vi timme för timme.

Dag för Dag,

Be För Oss.

Och var tacksam för livet.

Återkommer längre fram.

Kram på er...

Nej, vi ska inte skaffa ett tredje barn.

Enbart nöjesvisit.

Rapport följer efter helgen.

Ha en skön helg...

Kraaaaaam

Igår morse skulle jag in till stan för ett möte.

Tidig morgon.

Folk springer efter tunnelbanan, fast det går en ny om 2 minuter.

Folk går inte in i vagnarna, utan alla packar sig så nära dörren som möjligt.

En oskyldig flirt med tågkonduktören.

Tidningarna Metro och Stockholm City läsare avlöser varandra.

Det går inte många sekunder innan den ena tidningen slängs på sätet bredvid, varav medpassagaren bredvid tar upp den och läser vidare.

Samma tidning lästes av tre olika passagerare på femton minuter.

Byter tunnelbanan.

Småler för mig själv då jag ser en kille spana in en typisk pumatjej, ser hur han spanar in hennes häck och former.

Han skrattar tyst för sig själv, men skäms lite då han insett att jag såg händelsen i smygvrån.

Östermalm.

Övekrlädda och översminkade damer,varmt klädda i sina pälsar.

Småhundar som rastas.

Hundbajs som inte plockas upp.

Efter nästan tre timmar senare åker jag hemåt igen.

Under hela tunnelbananresan, sitter en tjej i 30årsåldern bredvid mig.

Hon snackar högt i mobilen med vad verkar vara en av hennes närmsta väninna.

Hon pratar om jobb, sminktips och om hur hennes bästa killkompis gått och testat sig.

Det är nästan så att hon vill att alla ska höra hennes samtal.

Hon återberättar att han fått reda på att hans före pojkvän varit otrogen och att han ville testa sig.

"Men, alltså, det får man ju vara beredd på. Man vet ju hur mycket oskyddat sex dem har, och knullar runt och har sig. Nästan så han får skylla sig själv"

Ser mig själv utifrån hur arg jag blir och hur en ilska inombords växer fram.

Hon fortsätter; Alltså, vad jag har förstått, är merparten av bögar att de inte har analsex. Men, om man ska knulla runt, då skyddar man väl sig, eller? Nej, jag tycker inte ett dugg synd om honom. Nästan så han får skylla sig själv. Ja visst, nu var ju hans pojkvän otrogen, men, det kunde lika gärna varit min kompis som varit otrogen. jaja...

Jag blir så arg och provocerad, vilket hon märker.

Min station är på ingående och tåget bromsar in.

Jag reser mig upp, tittar på henne och säger vänligt, men med en skarp, vass och allvarlig ton;

Du, en sak sak du veta, alla bögar är inte otrogna, knullar runt och har oskyddat sex. Jag lever monogamt sedan 9 år tillbaka, gift med en man och har 2 barn. Så du borde kanske inte dra alla över en och samma kam. Och kanske ska du vara mer förstående och stöttande i din så kallade bästa kompis. Han har det kanske inte så lätt nu. Ha en bra dag.

Och så gick jag av.

Hon tystande och bara stirrade på mig.

Med öppen och förvånad ton. I telefonen hördes hennes kompis ropa, hallå, hallå?

Kände tiotals ögon följa mig med blicken.

Någon appålderade, någon hostade, någon skrattade.

Men jag, jag stod rakryggad och följde henne med blicken, genom rutan, då tåget åkte vidare.

Kvar stod jag själv på perrongen, med sista ordet.

Hade nästan gjort vad som helst för att fått höra hur hennes mobilsamtal fortsatte och om snacket omkring henne från de andra medpassagerarna.