Så trött på allt.
Och alla.
Och hela situationen.
Var på en stor tillställning med 600 minglandes andra "folk-som-trodde-de-var-nåt.
Vi var alla där för att lyssna på en berömd sångare.
Jag höll min mammas hand.
Hårt.
TRYCKANDES,
För många av de andra i publiken har jag inte träffat på snart 2 år.
2 år, för er som inte, varit svåra med tung och svår svårsjukdom för mig och min familj.
Men, nu var det bara att sträcka lite på mig längre, le mitt allra bredaste och vänligaste leende.
Och visa hela världen att jag, Daniel, var tillbaka och levde.
Väldigt många, kommenterade, att de bet för mig, att de varit oroliga för mig och får rapporter från den ene och den andra.
Men nu kunde de liksom andas ut, nu när de själva såg att jag faktiskt levde var närvarande.
1-0 till mig.
Det var en underbar kväll med min världens bästa mamma.
Trevligt att dessutom träffa folk jag inte träffat på länge.
Samt att även få en barnfri kväll, det är ju inte var kväll får det.
Sedan avslöjade mamma att hon hade en present till mig.
Efter allt skit, sjukdom och helvet vi haft bakom oss, så ska vi ju bara se fram mot.
Vilket vi gjort.
Så, min mamma, mein mamele, har köpt biljetter till utlandet, en solsemester i april, hon, jag och barnen,
Tyvärr kan inte Anders komma iväg för han har skolan, men har ger oss sin välsignelse att åka.
Så, i april, en vecka i sol och havet och träffa alla våra släktingar och vänner.
Underbart.
Skööööööööööööööönt
