Gaypappor

Elliot kan ligga upp till 45 minuter och prata och sammanfatta livet, då han går och lägger sig.

Emelie, snart 4 år vid läggdags;

Det har förekommit mycket om surrogatmödraskap i media på sistone.
Jag kan inte, för allt i världen, varje gång, vilken lycka, välsignelse och glädje jag och min genomgått för att få våra barn.
Vi läser på nätet om hur par försöker skaffa sig barn och i vissa fall verkar det vara skojare som är ute efter att blåsa dem på pengar.
Det rapporteras mångder om bebisfabriker i Indien, där surrogatmödrarna, ser barnen som sina (vilket det inte är, för det är inte deras ägg), om hur alla pengar går till hennes make, hur hon bli bir behandlad och få bo i ett nedslitet hotel, i ett och samma rum med 1 andra surrogatmödrar.
Journalister skriver om varför bögarna inte adopterat i stället, när det nu är tillåtet i så många länder.


På detta vill vi bara kommentera några saker;

När det gäller "dessa" dokumentärer om surrogatmödraskap i Indien, är många av dem rejält vinklade och gjorde medvetna för att man ska bli förfärad och se det smutsiga i allt.
Knappt någon dokumentär har visat de kliniker som är bäst, renast, byggt upp ett eget säkerhetsnät o.s.v.
Pengarna surrogatmödrarna får, är en chans att höja sig till ett kast, att kunna köpa hus, att ge barnen universitetutbildning.
Media vinklar också om alla bögar som åker och köper sig barn och väljer bort mamman.
Ja, men samma media, nämner ingenting om alla hundratusentals fall, där lesbiska eller heterosexuella kvinnor avsäger sig pappan, utan blir insiminerade av en, oftast okänd donator. Att aktivt där välja bort pappan, är tydligen inte lika viktigt att nämna. Och även det kostar pengar.
Att skaffa surrogat i USA är nämnvärt dyrare än i USA, och där är debatten inte lika "smutsig" eller handlar om "Människohandel", för i USA; där vet man ju att allt är bra. RIGHT! Not. Men det diskuteras inte lika öppet, i och med att det är i västvärlden, och då inte lika fult som i Indien eller Ukraina.

I sverige har det varit lagligt för bögpar att adoptera i snart 10 år.
Och ännu har inget par blivit godkänt.
Det är inte Sverige, utan givarländerna som har svårt att acceptera homosar som föräldrar.
Vet inte hur de svenska adoptionsbyråerna arbetar aktivt gentemot denna fråga, men den information jag fått, är att de tyvärr inte gör det.

Att skaffa barn; är det en rättighet, möjlighet eller ett val?

Våra barn har tillkommit på så vis, att en kvinna, med sina egna ägg, blev insiminerad med vår sperma.
Bäraren har själv 3 barn och hennes beslut att hjälpa andra, är något hon grunnat på läääääänge.
Då barnen kom, avsade hos sig vårdnarden och fadern hade då egen vårdnad.
Personnummer och svensk medbogarskap skaffades när vi väl kom hem igen och därefter gjorde vi en närstående adoption av varandras barn.

Då vi ser våra barn, varje dag, skratta, leka, bråka och prata och se hur vi lever vidare i dem, så går det en rysning i  kroppen.
Vi är lyckligt lottade.
Som andra småbarnsföräldrar, aptrötta, men vi har funnit en balans och våra barn, ja, dem är här.
Och de mår bra.
De är efterlängtade, önskade och valda.
Så bra, som får leva upp med två kärleksfulla föräldrar, en pappa pch papsen, två farmödrar, en farfar, kusiner, faghags, vänner, kompisar, bra pedagoger på förskolan och kompisar på dagis som älskar papporna och ropar "hej papsen" varje gång jag kommer och hämtar och lämnar ( och i många fall börjat kalla sina egna pappor för papsen)
Emelie och Elliot vet att de inte har en mamma, utan att de låg i hennes mage, växte som kärleksfrön ock föddes och kom till pappa och papsen.
De leker mamma, pappa barn, som alla andra ungar på dagis.
Eller Pippi, Tommi och Annika.
O.s.v.

När det gäller en vinkel, kom ihåg att den alltid kan synas på flera olika vis.
Det här är vårt vis.

Papsen - utbröt barnen i ren förtjusning över att se mig hemma.

Sveriges landskap susar förbi utanför tågfönstret.
Slagit på jobbdatorn efter nästan 3 veckors semester.
Det har tagit mig nästan hela tågresan, från Sthlm till Malmö, att ta mig igenom den.
Jag älskar att åka tåg, om jag är på gott humör, inga skrikandes barn och om jag inte är trött.
En kombination av ovanstående, är verkligen faktorer som kan förstöra en hel tågresa, men idag har jag lyckan med mig :)
Är som sagt, just i denna sekund, till Malmö för att se föreställningar för jobbets räkning.
Om det är något jag lärt mig, är att ta vara på tiden.
Många skulle nog försöka ha liten egen tid mellan agendan, men jag väljer denna gång att fylla tiden med annat.
Då jag rullar in på centralen om en timme, ska jag fika med en gammal väninna från Göteborg, som flyttat hem till Malmö. Fsntastisk artist som precis släppt sitt andra album.
Därefter blir det snabbmiddag och sedan föreställning ikväll, för att därefter däcka på hotelrummet.
I morgon bitti, åker jag till Lund för att se en till föreställning och åker sedan tillbaka till Malmö för möte.
Ska äta lunch med en mamma, till en av min f.d bästa väninna som tyvärr inte lever längre. Mamman och jag brukar ses då jag är i Malmö, nu var det väl 3 år sedan sist. Helt spontant ringde jag nu från tåget och frågade om hon hade lunchplaner för morgondagen. Vilket hon inte hade. Sicken tur för oss. Så, det brukar bli en bit mat, ett eller två glas vin, minnas finaste Josefine, blandat med skratt och grått. Och så där håller vi på varje gång vi ses, även om det går flera år däremellan.
På eftermiddagen ska jag se en föreställning till och träffa några goda vänner och deras dotter, som jag tyvärr inte sett. Hon är över 1 1/2 år nu
Sedan på kvällen tar jag tåget hem igen, för jag vill då bara hem och få vara hemma då barnen vaknar på lördag morgon.
Har lagt handskrivna lappar med meddelanden under barnens täcken, som de kommer finna då de går och lägger sig i kväll.
Mannen får också en, samt en present:)
Det blir fullspäckade 36 timmar, men så värt det.

Nästa vecka har jag en nyhet att berätta :)
Livet är gott!

Ha en fantastisk helg.

Så i veckan, bytte jag ut semesterdagar mot vabdagar.

Emelie och Elliot lämnades hos mamma och pappa, och flyget tog oss till London.