Ikväll hade jag middag för min gamle älskade förskolelärarinna Lotta.
Hon och jag fann varandra då jag var 3 år.
Hon var min gudinna, min mentor, min extra barnvakt.
Hon har följt mig genom åren.
Jag var b.la. hennes brudnäbb då hon gifte sig.
Hon och hennes man närvarade då jag och maken gifte oss.
Vi har följt varandras barn växa.
Med jämna mellanrum, har vi sets.
Nu var det ett bra tag sedan sist.
Tror att vi försökt få till det 4 gånger, men fått ställa in pga snöstorm (känns ju länge sen, nu när det är högsommar och jag sitter enbart i kallingar och tshirt på balkongen), barnen varit sjuka eller en ihärdig ögoninflammation.
Men ikväll fick vi till det.
Och det var så underbart, att hon fick se mina barn.
Lotta bara gapade då Elliot öppnade dörren.
För där stod jag, mitt framför henne, en spegelbild av mig själv, men för 31 år sedan.
Visst, jag hör dagligen att Elliot är så lik mig, men jag har ju själv aldrig sett det.
Först förrän nu.
Jag ska scanna in någon bild från mig då jag var i Elliots ålder, som han är nu, så ska ni själva få se.
Barnen och Lotta connectade och vi hade en underbar kväll.
31 år.
Det är länge det.
Men det känns som om tiden stått stilla.
För allt var som det var.
Vi bara fortsatte där vi slutade sist.
För typ 5-6 år sedan.
Det är sann vänksap.
Och tänkt, hon har följt mig hela mitt liv och ikväll fick hon återigen se mig, i ny skepnad, i Elliot.
ja, ni fattar.
Blir lite sentimental när jag skriver detta.
Kanske har det att göra med att jag även invigt min rosé bag in box .)
Lev livet som om det vore din sista.
Eller som de sjunger i Les Miserables;
To love another person is to see the face of god.
