Gaypappor

Verkar som att hålet i tarmen börjat läkas och inte läcker

Däremot har man återigen hitat en massa vätskesamlingar som ligger svårt, djupt belagda i buken och lite här och var.

Blir så trött.

Var nere återigen på röntgen och man försökte justera ett av drängen för att komma åt, men det gick ine.

SÅ, nu tänker de vidare, återigen, hur de ska gå vidare.

Min man, gör ett otroligt arbete hemma, han är helt fantastiskt.....

Jag älskar dig Anders....

4 veckor!!!

Snart ha det gått 4 veckor sedan jag åkte in akut med ambulans,  nte klokt.

Det börjar dock kanske vända lite på sig. Provsvaren blir bättre, min andning är i gång, alla röntgenbilder jag gjort visar framsteg.

Vissa dagar mår jag mk bättre, vissa dagar mår jag sämre

På kvällarna får jag alis feber, minst 39.2

Handlar om att jg fortfarande har infektion i kroppen och vätska i buken.

Snart ska vi även gå vidare och se hur hålet i magsäcken har läkt och om magsåret är borta...

Försöker tänker goda tankar;

Min underbara Anders och mina fina, glada barn, hur mycket jag älskar dem.

Mamma och Pappa som vairt uppe på sjukhuset varje dag, fastän jag vet hur svårt han har för sjukhus.

All släkt och vänner som hjälper till, med logistik, planering och underlättar för Anders.

Alla fina sms från vänner på mobil och på faebook.

Ja, jag har mycket att se fram emot, kommer bli en lång väg tillbaka, men dag för dag.

Yes, i can do this :)

I morse kände jag mig så nere och ledsen. Jag kände att jag inte orkar kämpa längre och att det tar allt för lång tid.

Känner inte igen mig själv. Ingen kämparinspiration, ingen ork, sover dåligt om nätterna.

Komplikationer på komplikationer, vatten l lugnorna, vätska i buken, massa dränage och slangar. Jag har typ fått VIP kort Lugnröntgen.

Alla känslor bara kom över mig, som att trycka på en knapp. Jag har gråtit hela eftermiddagen och det var så skönt. Känner inte igen mig själv. Tänker på mina föräldrar, Anders, Emelie, Elliot och alla underbara vänner som stöttar mig, men idag, var jag redo och slänga in handduken.

Mamma och pappa kom precis i denna första gråtatack. Och sedan bara fortsatte det, och fortsatte och fortsatte. Som om jag samlade Döda Havets vattensamling.

Efteråt kändes det mycket bättre. Ringde och pratade med Anders, då kom gråtatack nummer 58...

Det var skönt att få ut allt inom sig.

Idag har man även dragit ut mer vatten i lugorna, så jag har nu lättare och andas. Vi spolar alla dränage för att få ut all jävla slagg.

Nästa vecka ska vi börja ta tag i själva hålet i mage och se om hur bra det har läkt eller inte.

Men, kankse, lite bättre känns det......Liiiiiiite. För att vara försiktig

snart  3 veckor på sjukhus.....

mannen gär ett fantastiskt arbete,hemma med barnen,hemmet o.s.v.

vänner och familj som hjälper till

hoppas på att hålet i magen läckert sig och håller tätt....

kraaaaaaam

anders o elliot är uppe varje dag, ger mig lite energi att se o pussa dem....

haha

skönt

är helt slut, trött och matt och varje andetag känns.

Men, det vänder sakta och jag tar ju nu timme för timme......

Läkarna är väldigt nöjda med operationen och behanglingen. Tänk att ett magsår kan göra så ont, samt att sedan få vatten i lugnan, som låg och tryckte på, så jag inte kunde påbörja min läkning efter 2 dgr.

Tack vänner, familj och ni bloggare, som stöttar, smsar och mejar mig....

Jag blir så glad.

Idag var anders uppe med barnen, jag blev så glad när jag cgik halvhålla Elliot, så tårarna började rinna, jag grättmamma grät, anders, grät, ja, alla grät vi.... Emelie sov tvyvärr

Vika fina barn vi har....

Det är dem jag tänker på när jag har som mest ont

Då jag vaknade ur narkosen, på uppvaket, var jag oerhört tungt nerdrogad.

Jag var helt övertygad om att jag stod i spotlightens ljus och att jag hade vunnit Kristallens pulipris, och slagit Petra Mede. Jag vann, man hade röstat på mig och jag vann.

Snacka om att mamma och Anders sratade då jag ringde hem till mig och berättade det för dem.

Det var en skön känsla, att vinna- att överleva....

mår lite bättre

Lyckades somna om till 02.00, igen för att kissa.

ALlt dropp ni vet.

När jag skulle lägga mig igen, fick jag frossa, panik och hela magen svällde upp.

Från ingenstans fick jag så ont, strålningar och ilningar ut i armen, bröstet och hjärtat och hela magen krampade.

Alla prover var bra, men jag bara låg och skakade i sängen och hade busmärtor.

Så, de fick lugna ner mig med morfin, gång på gång, gör ingenting hjälpte.

Lyckades somna om, bara för att råka ut för samma sak vid 04.00 och 05.00 och så en lien säng här vid 05.30

Läskigt.....

Dem kommer in nästan hela tiden nu och tittar till mig, men det är läskligt.

NU mår jag ganska ok, men tänk om det börjar krämpa igen....

Vill ju bara vara frisk ju....

Ska föröska sova lite nu i alla fall

Igår kvälll tog man bort kanylen och sista droppet.

Som jag har varit uppe i natt och kissat, det har bara runnit igenom, allting.

Var orolig för att jag skulle ha svårt och somna om där emellan, men det gjorde jag, utan problem.

Behövde bara ta smärtstillande en gång inatt....

Mår mycket bättre idag.

Hoppas du får en fin söndag, vad ska du göra?

Är man inte sjuk innan man äter av Söderköksjukhset låglaktosa flytmat, så lär man bli det efter man försökt truga sig i deras soppa. Som har samma konsistens, och varierar i färgerna orange, gult och vit.

Med lite salt och peppar, går det att få  i sig 6 skedar, max, sen tar det stopp.

Alldeles för äckligt.

Det går inte att betälla låglaktos yoghurt till frukost, för det ingår inte i Söderjukhusets sortiment.

Fil går bra, men det äter jag väldigt sällan.

Slutade med att mamma kom med hemlagad kycklingsoppa, utan kyckling i, sojamjölk och laktosfri glass. Och färspressad apelsinjuice, som intages i små klunkar....

Mamma, pappa, Anders, Rita och barnen var här. Har inte träffat Emelie sedan i tisdags, då hon var iite blyg för mig, men efter 1 minut, så satte hon sig bredvid mig och anders och sade, pappa sitta..... Och pussade mig...

och Elliot, han bara log och skrattade.

Det är en sådan fin familj jag har.

jag blir kvar här i alla fall minst tills på måndag, då ska vi se hur vi går vidare. Man kommer eventuellt göra en kolioskopi, för att se hur inflammationen ser ut efter några dagars intentiv behandling av kortison. Svullnade börjar lägga sig i magen och jag blir piggare och piggare för varje dag.

ja, om maten ändå hade varit bättre, så:)

Nåja,

Anders tog med en massa dvdfilmer som jag kan kolla på datorn och jag älskar mitt mobila bredband, vilket gör att jag lätt kan surfa från sängen. Även om det inte går så fort, men ändå.....

Så här ser jag ut idag, nyduschad och lite piggare;

Igår, på tredje dagen, var jag helt sänkt. Något som läkaren hade förvarnat mig om. Det tar ca 3 dagar för amm medicin att finna alla celler och verkligen tränga in i kroppen. Så, igår, var jag helt sänkt, trött och slut. Hade ingne kraft, ork eller energi.

Jag sov medstadels hela dagen, hade lite besök under eftermiddagen och kvällen, men somnade redan vid 21.00, men lite hjälp av John Blunds insomningstabletter, morfin, antbiotika och kortison

idag, mår jag mycket bättre. Känner att inflammationen börjar lägga sig och jag är inte lika svullen på magen....

Tack kära bloggare och vänner som smsat, mejlat, kommenterat och budat blommor. Mitt sjukhusbord ser ut som en liten blomsteraffär:)

Idag kommer Anders över med barnen, emelie har jag inte sett sedan i tisdags middag. Elliot sov jag senast i förrigår, känner mig tom utan dem. 

Nu har de tagit bort droppet på mig, så det blir nog inte så läskigt för Emelie. Vi ska leka i dagrummet:)

Längtar.....

Om några dagar får jag nog komma hem, Skönt.....

Häromkvällen, när jag var på väg till teatern, fick jag plötsligt ont i magen. Tänkte inte så mycket mer på det, trodde det kanske var något som jag reagerade från middagen. 

Men under genomdraget fick jag bara mer och mer ont, och när jag väl kom hem, kunde jag knappt gå rakryggad.

Så, jag tog täcket och kudden, och lade mig direkt på soffan, ville ju inte väcka Anders eller Elliot.

Ungefär vart femte minut, kändes dom som sammabdrabbningar längs hela magen, som ett bälte från vänster till höger sida, ungefär som om någon körde taggtråd genom magen. Och det enda jag kunde göra, var att djupandas och skrika ut min smärta.

Jag ha en kronisk tarminflammation som heter Morbus Chrohn. Jag fick diagnosen för många år sedan. 2002, var jag så dålig, så jag tvingades operera bort 80 dm tunntarm. Under åren, har jasg lyckats hålla den i takt, men den har kommit och gått i några skov.

Men, nu insåg jag att den var tillbaka.

Så, vi ringde ambulansen klockan 04.00 på morgon (då hade jag ojat mig sen midnatt), och de kom och hämtade mig på en gång. Anders hade tårar i ögonen då de körde in mig i hissen. 

Det tog ca 30 minuter tills jag fick träffa en läkare på aktuen, och under den tiden, stegrades smärtorna. Tills slut fick jag smärtstillande och det var tanmigdanimej, bland det bästa jag varit med om. En lugn och behaglig känsla spred sig ut i hela kroppen.

jag fick göra en magnetröntgen och resultatet visade att en del av tunn och tjocktarmen, återigen är inflammerad, som förträgningar i tarmarna och e.v tarmvred.

Så, jag blev inlagd...

Nu har det snart gått 2 dygn sedan helvetet påbörjades.

Jag går på stark kortistonkur, för att försöka häva inflammationen, får smärtstillande, de tar prover på mig 2 ggr om dagen och har stenkoll på mig. Ligger på en sal på 4 personer, därav 2 snarkar ikapp varandra. tur för mina öronproppar och insomningstabletter:)

Läkarna tror att jag blir kvar här några dagar, för observation och sedan får vi se hur bi gå vidare.

Mannen är hemma och vabba för mig....

Dem har köpt mobil bredband till mig, så jag kan ligga här i sjukhussängen och surfa.

Det var en underbar present det.....

Jag är så trött, har så ont, men ändå glad och tacksam för allt jag har här i livet..

Underbart...

nej, ska försöka sova lite nu.

kram

Förra året, arbetade jag som regiassistent på musikalen My Fair Lady på OScarsteatern här i Stockholm. Det var en fröjd att jobba, ett underbart jobb, bra teater, organisation, bra ensemble och skådespelare och en toppen produktion....

Ikväll, torsdag, är det nypremiär. Ridån går upp om 15 minuter.

Förra veckan och måndags och tisdags denna vecka, var jag inne och repeterade in dem nya i ensemblen, samt sufflerade genomdragen.

Det är en fröjd att få arbeta med artister såsom Tommy Körberg, Jan Malmsö, Monica Nielsen, Ewa Roos, Christopher Wolter. Lättsamma, vänliga och professionella.

Men, den jag älskar att verkligen arbeta med, är Helen Sjöholm. Hon är helt underbar, snäll, vänlig, genuin, äkta, varm och personlig. Och att hon kan sjunga, det vet vi ju alla. När vi repeterade Jag kunde dansa så, hennes paradnummer i musikalen, föll tårarna. Så vackert, så fin. Så Helenskt på något vis:)

Ibland älskar man bara sitt jobb:)

Om du inte har sett den, så sett och gör den, nypremiär ikväll och sista föreställningen är 19 december. Boka direkt vet ja.....

Innan jag skaffade hund, var jag nattmänniska. Gick aldrig och lade mig före 01.30. Kommer ihåg hur jag satt i lägenheten i Göteborg, mitt i natten, tända ljus, drack te och fick mina bästa idéer och planerade mitt blivande framgångsrika liv. 

Var inte direkt morgontrött, men jag kunde sova i alla fall till typ 09.00, utan problem.

Jag kunde sova igenom alla oljud som helst, även när jag var liten var det så...

När jag skaffade Falcor, ändrades det där. Från att ha varit lite morgontrött, blev jag morgonpigg, och mer kvällstrött. Måste nog ha berott på att jag började med tidiga morgonpromenader med honom.

När jag träffade Anders, min man, bodde han mitt i city, på 1a våningen och där det var en del trafik, samt en festlokal precis mittemot huset. Detta gjorde att jag inte sov lika djupt som förut. Han introducerade mig för öronproppar, för en bättre sömn, utan att bli väckt av dygnraka ungdomar som festade, eller lastbilar som åkte förbi, utanför vårt fönster.

När vi fick Emelie och Elliot, fortsatte vi med öronproppar. Och det intressanta är, att det spelar ingen roll att vi använder dem, för vi hör allting ändå. Det är som någon konstig pappsensor. Jag brukar i och för sig bara sova med en öronpropp, för äskerhets skull, men det är helt otroligt, jag hör allt och ligger alltid ett steg före. Jag kan sova hur djupt som helst, och ändå vaknar jag mitt i natten, med en öronpropp, och jag hör att Emelie är på väg upp från sin säng, på väg in till oss....

Häftigt.

Vad som är mindre häftigt, är att Emelie hittar våra öronproppar, som vi gömmer under kudden eller madrassen. Så, oftast, ligger det små gula öronproppar, ser nästan ut som gult harbajs, utspridda över hela lägenheten.

Så, det brukar gå åt ett paket i veckan typ. 

På min sida, under madasse, hittade jag i morse 7 öronproppar....

I går, somnade jag 21.00 Så kvällstrött är jag nu för tiden, men desto mer morgonpigg:)