Gaypappor

På söndag är det Mors Dag.

Häromdagen fick jag frågan om jag och mannen min skulle fira den.

- Hur tänker du nu? frågade jag.

- Ja, men ni är ju 2 pappor och queer, genus och allt. Det är väl klart att ni ska fira mors dag, för på sätt och vis är ju ni också mammor med.

Först trodde jag hon skämtade, men, icke sa nicke.

Jag berättade hur jag ser på saken.

- Nej, vi ska inte fira Mors Dag, för våra barn har ingen mamma och dessutom är det så genusbetingat och varken jag eller min man är kvinnor/mödrar.

Bara för att vi är bögar, så betyder väl inte det att vi ska fira mammorna.

- Jo, men från ett queer och genusperspektiv? fortsatte hon.

Jag höll absolut inte med om det.

Det ena har väl ingenting med det andra att göra, eller?

Däremot ska jag och mannen fira våra mammor.

Marianne & Ingrid, tack för att all er kärlek, stöd och uppmuntran.

Tack för att ni älskar oss för de vi är.

Så, vi gör om denna dag för våra barn så de kan fira farmödrarnas dag.

Grattis till er och alla andra farmödrar/mormödrar/mödrar.

Andas enbart med munnen och låter som en kaffekokare om nätterna.

Varit på utredning då man konstaterade att han hade för trånga luftrör.

Fick nån speciell astmagrej att andas genom.

Har han blivit bättre?

Nej.

Så, efter ett besök på BVC, fick jag dem att sända en remiss till en öron/näsa/hals specialist.

Läkaren på BVC var mycket förstående och trodde nog att Elliot lider av för stora polyper bakom nästan och för stora tonsiller.

Både jag och hans surrogatmamma var öron/näsa/hals barn när vi var små och bägge två har vi opererat bort polyper. Eller gjort en skrapning av dem. Så, Elliot har ju verkligen anlag för det.

Idag ringde specialistläkaren. Helt fantastiskt, en fredag eftemiddag, klockan 17.00.

Hon ställde många frågor och vi bestämde oss för att Elliot skulle få komma nu innan sommaren för en undersökning.

Hon frågade efter mitt namn igen.

Och så efter mammans namn och nummer

- Nej, vi är två pappor,sade jag.

- Vad ovanligt. Nu blev jag nyfiken;sa hon med en glad röst. Två mammor har vi ju haft förut, men aldrig två pappor.

- Ja, jag är papsen och min man är pappa. Men kalla oss för papsen Daniel och pappa Anders.

- Då är det noterat.

Och så fick vi i en tid.

Då vi lade på, tänkte jag en hel del.

I vår värld, är ju vi som vilken familj som helst och vill vara som lika andra som helst.

Och så, ibland, påminns vi om att vi inte alltid är det.

Bär vi med oss ansvaret att alltid informera och upplysa om folk frågar om varför/hur vi är två pappor?

Börjar förstå att vi ständigt kommer få leva med att komma ut och bli tillfrågade om oss och om hur vi skaffat barn.

Var går gränsen?

hur mycket och ofta ska man bjuda på sig själv, när det egentligen är något så privat?

Missförstå mig inte fel, för vi har ju själva tidigare gjort så mycket media och varit öppna, samt driver denna blogg, men det börjar uppstå en mättnadskänsla.

Eller så gör vi helt enkelt inte en stor sak av det.

Vi är två pappor.

Och det är upp till oss att berätta vår historia eller inte.

Beroende på situation, humör och väder :)

Det var ett möte som vi nästan försökt få till i över 6 månader.

Nåväl, bättre sent än aldrig.

Vi hade själva bett om detta möte, något vi även haft och genomfört med Emelies pedagoger.

Kort och gott, vi ville berätta för dem om vår historia, om varför vi har skaffat barn så som vi gjort och våra tankar och reflektioner.

Samt att de kanske hört lösryckta fragment från andra pedagoger och kanske föräldrar om vår historia.

Så, den planerade halvtimmes fortlöpte fort och resulterade i en timmes samtal och reflektion.

Vi berättade om hur vi ser på föräldraskapet och om våra barn.

Att ordet mamma, pappa, mamsen eller papsen kanske egentligen inte behövs i en perfekt ogenus värld, utan att kanske det enbart räcker med ordet förälder. För ett barn kanske bara behöver en förälder/vuxen, sedan kanske inte just en mamma eller pappa, utan bara en vuxen. Förstår ni vad jag menar.

Sedan pratade vi om hur de arbetar på förskolan med genus, om att vi är två pappor.

Det finns ju knappt någon svensk barnbok som handlar om två pappor (ja, jag vet, jag ska skriva klart min barnbok om detta ämne). Det är så lätt att man har sina policies och olika handlingar, som lätt hamnar på hyllan, bara för att man måste ha dem och kanske glömmer bort att arbeta med dem i det vardagliga livet.

Så, vi fortsatte att prata om hur de arbetar och vad de har för synsätt på genus och om att vi är två pappor.

De berättade och förklarade och sade ju att vi är deras inspiration och förebilder för hur de ska arbeta och utforma deras vardag. Att prata öppet om att Elliot har två pappor och om någon förälder undrar något, kan de vända sig till oss.

Vi fortsatte prata, men jag märkte att jag inte var närvarande.

Jag tänkte på vad de hade sagt och fick ursäkta mig, för helt plötsligt blev jag så rörd och tårarna började rinna.

Att vi är deras förebilder och att vi formar dem.

Jag har aldrig tänkt så.

Utan bara kört vårt race och mest nu fattat att vi kanske banat vägen för andra och att vi, tillsammans med förskolan, sätter andra normer och sanningar.

Det blev en bra avrundning på samtalet.

Ligger och skriver dessa rader i sängen.

Emelie sitter på pottan och Elliot går runt och nynnar och dansar.

Tja, som vilken vanlig familj som helst.

Bara att vi är två pappor med två barn.

Då Elliot fyllde år för några veckor, (efter två veckors högtryck och värme) undrade Emelie när hon fyllde år.

Vi förklarade återigen att nu är det vår.

Då blommar gräset, blommorna och träden efter att ha sovit.

Sedan kommer sommaren, med sol, bad och värme.

Därefter kommer hösten då löven byter färg, ramlar av och det regnar och blåser.

Sedan kommer vintern, då det är kallt och snöar.

Först fyller Pappa år och sedan Emelie.

Som sagt, efter två veckors högtryck, vaknade vi upp morgonen efter Elliots kalas och det yrde snö.

Det snöade från alla håll och kanter.

Snacka om bakslag.

Emelie sprang fram till köksfönstret, tittade ut och skrek av glädje;

- Det snöar. Jag fyller år.

Hon frågar hela tiden om hur doktorn har lagat min mage.

Om jag har ont.

Hur har jag ont?

Varför har jag ont?

Varför de inte får röra min mage eller krama mig hårt.

Tusen frågor.

Hon går runt och leker med operationsmössor och sprutor som hon fick med sig från sjukhuser.

Tittar intressant och hjälper mig att fördela mina mediciner.

På kvällen, då vi läst, myst och gosat och sagt god natt säger hon;

- Papsen, jag ska bli doktor Och laga din mage så den blir bra.

Och så spricker hon upp i världens leende, kramar mig och ger mig en puss.

Hon lägger sig ner igen och somnar på 5 röda.

Kvar, sitter jag på sängen, försöker ta in det som precis har sagts/gjorts och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder.

Hörde deras springandes fötter i korridoren och deras skratt ekade mellan väggarna.

De slängde sig om mig, pussade och kramades.

Emelie var mest intresserad över alla slangar och ville se min mage som återigen blivit karvad i.

Vi satte oss i tvrummet och jag blev så glad över att få återförenas med barn och make.

Sedan kom mamma.

Och sedan kom min bror min sin mellanson, som flugit hela natten från New York.

Jag blev superglad av att se dem,

Men bakom dem, kom en överraskning till.

Min brors äldste dotter, som är 6 år.

Värsta överraskningen, han hade inte sagt något till oss att han skulle ta med henne.

Så jag blev super glad....

Vi satte oss i ett annat rum.

Barnen lekte, lekte och lekte.

Skrattade och hade hur roligt tillsammans.

Åldrarna på barnen är 2, 3 1/2,4 & 6 år.

Så de är alla i samma ålder, helt underbart.

Jag var så glad, satt bara och njöt av att få se kusinerna leka med varandra, förenade.

Tårarna rann.

Min älskade bror.

Min älskade mamma.

Mina älskade barn.

Mina älskade brors barn.

Min älskade man.

Min familj....

Lycka...

Jag har ganska ont, men det läker på bra och alla värden håller på att vända.

Det visade sig vara en mycket svår och sjuk gallblåsa.

Dag för Dag

Tack för allt stöd och värme.

Kram

Så ligger jag då här igen.

På sjukhuset.

Nästan samma avdelning som förr.

Enorma magsmärtor, dock annorlunda mot förra gången för 1 1/2 år sedan.

Jisses, är det så länge sedan.

Har skrikit och gråtit av smärta.

Kännt mig så liten och försvarslös.

Mannen min grät då jag bars ombord på båren in i ambulansen.

Totalt nerdrogad för de smärtor jag hade.

Inflammatorisk Gallblåsa.

Bara så där.

Från ingenstans.

Skall opereras bort hela skiten i morgon.

Bönar och ber.

Att allt ska gå bra.

Att operationen löper väl och att jag vaknar upp.

Att mina skyddsänglar vakar över mig.

Att det inte blir några komplikationer.

Har inte vi lidit tillräckligt?

Samlat på oss några extra kilon erfarenhet i våra ryggsäckar/bagage.

Stirrar på himlen, skymning över Sthlm.

Tänker på min man.

Mamma och Pappa

Mina vänner

Hur skört livet är.

Tänker på Emelies fantastiska vackra ögon och Elliots bubblande skratt.

Inför varje operation jag genomfört de senaste 20 åren, har jag haft ett och samma mantra.

Ett mantra, som jag upprepar tyst för mig själv, gång på gång på gång.

Detta mantra, tar jag med mig in i det undermedvetna då jag sövs ner av narkosen.

Vad det är?

Ledsen, det är hemligt.

Bara jag och en person på denna jord som känner till det.

Men det är det mantrat som adderar vår status/relation/förhållande till varandra.

Mantrat är på något vis summan av kardemumman.

Jag älskar min familj.

Jag älskar livet.

Mina barn, har gett mitt liv en helt ny innebörd.

Jag kommer leva vidare i dem.

För Evigt.

För Alltid.

Förglöm mig Aldrig.

Jag ber om dina tankar och att du tänker/ber för mig.

Jag är trött.

Trött efter snart 2 års sjukdom.

Behöver allt stöd jag behöver

Jag ska komma igenom det härmed,

För en gång skull, kommer min man skriva ett inlägg i morgon, så fort han vet hur operationen har gått, så ni vet...

Kram och Kärlek till Er Alla...

I bilen häromdagen, då vi åkte hem från landet, ville Emelie att jag skulle dra ner fönstret.

-Papsen, jag behöver luft. Det finns ingen luft i bilen.

Så jag drog ner fönstret en bit.

Hon njöt av att känna vinden i håret.

Så tittade hon på pappa sprack upp i ett stort leende och sa;

- Pappa, vill inte du ha fönstret nere. Det är JÄTTE skönt, och skrattade världens härligaste skratt.

En annan händelse att nämna, är denna som är storfavoriten just nu.

- Pappa, när fyller jag år.

Och så förklarar, vi varje gång hur årstiderna har sin gång.

Nu är det vår, bladen och gräset vaknar efter att ha sovit

Sedan kommer sommaren då det är varmt och skönt och vi alla kan bada.

Sedan kommer hösten då löven blir till olika färger och regn och rusk.

Och sedan kommer vintern, och då är det kallt och det snöar.

Efter två veckors högtryck över Stockholm, vaknade vi häromdagen till världens snöyrväder.

Emelie sprang fram till fönstret, tittade ut, sträckte armarna ut i luften, skrek av glädje

- Titta, det snöar. JAG FYLLER ÅR......

Pappa och Papsen nästan dog av skratt.

Elliot är nyss 2 år fyllda och Emelie är 3 1/2 år och hennes potträning går som smort. Hon är superduktig

Hoppas ni tycker om dem

:)

Så efter att rådfrågat vänner, fick vi förslagen att vi skulle ta beslutet att sluta med blöja och börja gå utan.

Vilket hon gick med på.

Tog bort alla mattor och tvättade byxor, på byxor på byxor som blev nerkissade.

Men så idag, efter nästa en vecka, ville hon självmant kissa på toaletten på förskolan.

Och ingen blöja på hela dagen.

När vi kom hem ville hon kissa igen.

- Det kittlas, sade hon, satte sig och kissade.

Efter maten ville hon bajsa på pottan, vilket hon gjorde lysnade.

Vi blev så glada och stolta, så att vi t.o.m fotade den finaste bajskorven, som någonsin skådats i en potta.

Efter duschen ville hon kissa igen på pottan, framför teven med barnteve.

Och efter ett tag kissade hon.

Vi är SÅ stolta över henne.

Men framförallt, är hon själv väldigt stolt.

Och glad över att få lite godis och klistermärken efter varje lyckat försök.

Nu får vi se hur det utvecklar sig.....

Mellan 9.00-11.00  i gassande solsken, lekte barnen, medan vi solade och lekte däremellan.

Snabb lunch hemma och sedan avfärd till farmor.

Där lämnade vi barnen i några timmar för att vi skulle gå på musikal.

JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT I OSCARSKYRKAN.

Gå och se den om du har möjlighet och bor i Sthlm, spelas endast denna vecka.

Fantastisk fin uppsättning.

Efter det åt vi middag hos mamma och barnen däckade i bilen på väg hem.

Så, det blev ingen majbrasa, men doften av den, kunde vi avnjuta från balkongen.

Härlig skön vårnatt.

I söndags åkte vi till andra farmor och lekte utomhus.

Hon var så glad att få komma ut.

Efter det, lunch hemma och därefter hem till goda vänner för lek och fika:)

Eftermiddagen bjöd på kall utelek i tessinparken, i en allt för kall 1a maj.

Superfin lekpark.

Elliot grät då vi skulle gå därifrån, för han ville verkligen inte gå.

Stackarns, så vi fick bära bort honom.

Han grät hela vägen till bilen.

Snabb visit till andra farmor för att fylla på kärleksförrådet.

Och där tog energin slut för oss.

Så, snabbt stop på McDrive och vi åt hemma.

Alla superglada och nöjda,

Barnen somnade på några få minuter.

Papporna nästan detsamma i soffan.

Så här späckat schema brukar vi vanligtvis inte ha under helgerna, men, nu blev det bara så.

För, man vill ju bara ge barnen en så fin barndom som dem kan minnas.

Så att de inte kan skylla på oss sedan då de blir för stora för att de inte hade det :)