Till alla mammor där ute;
Glad mors Dag.....
Hej Alla.
Här kommer lite Frågor och Svar, som jag samlat ihop från er läsare;
Fråga;
Var har ni köpt bodyn där det står "jag älskar mina pappor"?
Svar:
Det är vanliga bodies som vi köpt och som vi redan lämnat in för tryck:)
Fråga;
Är barnen biologiska syskon med varandra?
Svar:
Barnen är halvt biologiska syson med varandra.
De har samma surrogatbärare och därav blev de till genom hennes ägg, men härstammar från varsin av oss pappors sperma. Vems som är vems biologiskt är helt ointressant.
Fråga;
Hur blev barnen till?
Svar:
Genom heminsimenation.
Fråga;
Hur gick allt pappersarbete till?
Svar:
Surrogatbäraren avsade sig först vårdanden och modersskapet. På så vis blev ena pappan ensam vårdanstagare.
Hon hade även skivit ett papper, där hon intygade att hon gjorde det av ren egen fri vilja och att hon rekommenderade att pappan skulle ha barnet själv. Inför den närstående adoptionen från den andra pappan, så rekommenderade hon även honom. Hela den process tog ca 6 månader.
Fråga;
Hur kan man lämna ifrån sig sitt eget barn?
Svar:
Surrogatbäraren har själv tre egna barn och i vårt fall, är hon en så kallad birthjunkie. Hon älskar att vara gravid och har alltid velat hjälpa andra att bli föräldrar. Hon fullkomligt älskar att vara gravid och att föda.
Fråga;
Vet era barn att de har halvsyskon i ett annat land och har ni någon kontakt med mamman?
Svar:
Surrogatbäraren är inte deras mamma. Barnen har ingen mamma utan bara två pappor. En familj, är någonting man är i vardagen. Hon var en bärare och gett oss en gåva. Hon har under hela graviditeten varit inställd på att hon ska lämna ifrån sig barnet och har inte haft någon personlig anknytning till barnen. Vi har en del kontakt via nätet och är i kontakt från och till och hon följer oss på avstånd.
Den dagen barnen vill träffa henne, kommer de få göra det, likaså med deras halvsyskon. Men, vi är ingne familj, med dem, utan, vi är själva, i vår familj. Här.
Fråga;
Vad har ni fått för reaktioner från andra föräldrar, omgivning och på förskolan?
Svar:
Faktiskt inga negativa reaktioner, utan vi har förstått att vi drar vårt strå till stacken, genom att upplysa och medverka till att familjer kan se på olika vis. barn idag, är så öppna och nakna i sina sinnen. De är mycket väl medvetna om att en familj idag kan bestå av kanske bara en mamma, eller en pappa, eller att man bor med farmor, eller en faster, o.s.v.
Sedan finns det säkert de som pratar om oss, bakom ryggen, som väl alla gör, men som vi svenskar självklart inte konfreterar. Vi är en familj. Som råkar vara två pappor.
Fråga;
Vad kallar de er för?
Svar:
Först kallade vi oss för Pappa och Daddy.
Sedan för pappa Anders och pappa Daniel.
Sedan blev det Pappa och Papsen.
Hela tiden ville vi ge en bestämning på vem som var, för att det skulle bli lättare för de.
Så, pappa och papasen har funkar, fram tills för några veckor sedan, då de började kalla oss bägge för pappa.
Vilket funkar jätte bra.
Då de behöver en specifik pappa, så säger de papsen, eller kallas oss för pappa anders eller pappa daniel
Ett barn behöver ju egentligen enbart en förälder, sedan så kvittar det nog om det är en mamma eller pappa.
Fråga;
Har ni kontakt med andra pappor?
Svar:
Vi var med ochs tartade föreningen www.surrogat.nu, en intresse ideell förening, som sprider information och kunskap om surrgatföräldraskap.
För oss, passar det helt underbart att vara pappor. Det är verkligen en gåva och vi kämpar med vardagen, precis osm alla andra föräldrar. Allt från att barnen inte vill äta mat, till att smeta in solkräm, till att städa rummen till att gosa i sängen, till att lirka för att få saker att gå igenom.
Vi är glada och tacksamma för livet.
Det är helt underbart :)
Och inget går upp mot, då man får en sådan stor varm kram och bekräftelse av kärlek och samförstånd, mellan barn och pappa.
Om ni har fler frågor, keep them coming.
Här kommer lite Frågor och Svar, som jag samlat ihop från er läsare;
Fråga;
Var har ni köpt bodyn där det står "jag älskar mina pappor"?
Svar:
Det är vanliga bodies som vi köpt och som vi redan lämnat in för tryck:)
Fråga;
Är barnen biologiska syskon med varandra?
Svar:
Barnen är halvt biologiska syson med varandra.
De har samma surrogatbärare och därav blev de till genom hennes ägg, men härstammar från varsin av oss pappors sperma. Vems som är vems biologiskt är helt ointressant.
Fråga;
Hur blev barnen till?
Svar:
Genom heminsimenation.
Fråga;
Hur gick allt pappersarbete till?
Svar:
Surrogatbäraren avsade sig först vårdanden och modersskapet. På så vis blev ena pappan ensam vårdanstagare.
Hon hade även skivit ett papper, där hon intygade att hon gjorde det av ren egen fri vilja och att hon rekommenderade att pappan skulle ha barnet själv. Inför den närstående adoptionen från den andra pappan, så rekommenderade hon även honom. Hela den process tog ca 6 månader.
Fråga;
Hur kan man lämna ifrån sig sitt eget barn?
Svar:
Surrogatbäraren har själv tre egna barn och i vårt fall, är hon en så kallad birthjunkie. Hon älskar att vara gravid och har alltid velat hjälpa andra att bli föräldrar. Hon fullkomligt älskar att vara gravid och att föda.
Fråga;
Vet era barn att de har halvsyskon i ett annat land och har ni någon kontakt med mamman?
Svar:
Surrogatbäraren är inte deras mamma. Barnen har ingen mamma utan bara två pappor. En familj, är någonting man är i vardagen. Hon var en bärare och gett oss en gåva. Hon har under hela graviditeten varit inställd på att hon ska lämna ifrån sig barnet och har inte haft någon personlig anknytning till barnen. Vi har en del kontakt via nätet och är i kontakt från och till och hon följer oss på avstånd.
Den dagen barnen vill träffa henne, kommer de få göra det, likaså med deras halvsyskon. Men, vi är ingne familj, med dem, utan, vi är själva, i vår familj. Här.
Fråga;
Vad har ni fått för reaktioner från andra föräldrar, omgivning och på förskolan?
Svar:
Faktiskt inga negativa reaktioner, utan vi har förstått att vi drar vårt strå till stacken, genom att upplysa och medverka till att familjer kan se på olika vis. barn idag, är så öppna och nakna i sina sinnen. De är mycket väl medvetna om att en familj idag kan bestå av kanske bara en mamma, eller en pappa, eller att man bor med farmor, eller en faster, o.s.v.
Sedan finns det säkert de som pratar om oss, bakom ryggen, som väl alla gör, men som vi svenskar självklart inte konfreterar. Vi är en familj. Som råkar vara två pappor.
Fråga;
Vad kallar de er för?
Svar:
Först kallade vi oss för Pappa och Daddy.
Sedan för pappa Anders och pappa Daniel.
Sedan blev det Pappa och Papsen.
Hela tiden ville vi ge en bestämning på vem som var, för att det skulle bli lättare för de.
Så, pappa och papasen har funkar, fram tills för några veckor sedan, då de började kalla oss bägge för pappa.
Vilket funkar jätte bra.
Då de behöver en specifik pappa, så säger de papsen, eller kallas oss för pappa anders eller pappa daniel
Ett barn behöver ju egentligen enbart en förälder, sedan så kvittar det nog om det är en mamma eller pappa.
Fråga;
Har ni kontakt med andra pappor?
Svar:
Vi var med ochs tartade föreningen www.surrogat.nu, en intresse ideell förening, som sprider information och kunskap om surrgatföräldraskap.
För oss, passar det helt underbart att vara pappor. Det är verkligen en gåva och vi kämpar med vardagen, precis osm alla andra föräldrar. Allt från att barnen inte vill äta mat, till att smeta in solkräm, till att städa rummen till att gosa i sängen, till att lirka för att få saker att gå igenom.
Vi är glada och tacksamma för livet.
Det är helt underbart :)
Och inget går upp mot, då man får en sådan stor varm kram och bekräftelse av kärlek och samförstånd, mellan barn och pappa.
Om ni har fler frågor, keep them coming.
efter att ha varit bortrest med jobbet, i över en vecka, på andra sidan jordklotet, är att få komma hem.
Att få visa alla fina bilder.
Att berätta om mitt arbete och vad vi gjort.
Att få hämta barnen på förskolan och att Elliot springer mot mig, med sina armar utsträckta, och kramar om mig hårt, borrar sitt huvud ner i axeln och inte släpper taget.
Att han säger - pappa, jag har saknat dig.
Hur Emelie, slänger sig i min famn och visar stolt sina snäckskal som hon leker med.
Att få laga mat till hela familjen.
Att få krama min underbar make, som är världens finaste och bästaste pappa och man.
Även om vi har pratat med varandra via nätet varje dag, så slår det aldrig det äkta.
Att få sitta varandra nära, och berätta om vad vi varit med om, att få dela våra upplevelser och saknad.
Att vara borta, ger verkligen mig perspektiv och insikt, om hur lyckligt lottad jag är och vilket fint liv jag lever.
jag ska bli bättre på att ta hand om mig och min familj, och vårda det vi har.
Så lätt att man hamnar i sin gråa vardag.
Skål för mer vardagsromantik.
Jag älskar musikaler, som många av er vet....
Musikalen "Evita" är en av mina favoriter och jag fullkoligt älskar musiken.
Vet inte hur många gånger jag föreställt mig se Plaza de Mayo, se Evita Perons balkong och besöka hennes grav.
Maken min, har bott Argentina och en av hans drömmar var att han och jag skulle åka tillbaka dit och besöka han "hemland".
Nu, visade sig turen, att jag ska åka dit med mitt arbete i en vecka, avgång ikväll.
Vi ska spela på en av Argentias störtsa teaterfestivaler och jag följer med som representant.
Spännande det ska bli.
Här ska det jobbas.
Ätas assados.
Se alla fina kulturvärden.
Blanda business och pleasure:)
När jag lämnade barnen idag på förskolan, kändes det tungt.
Då jag hade stängt grinden och vände mig och gick därifrån, brast det för mig.
jag kunde inte hålla mig och tårarna bara rann ner för kinderna.
Mina älsklingar.
Mina små gull.
Oj, vad jag kommer sakna dem.....
Är du kommen...
Nej då, det är ingen som har dött.
Häromdagen, gosade jag och Elliot.
Vi kramades, sjöng och bara myste och hade det roligt.
Vi lekte leken, stirra in i varandras ögon och vem som tittade bort först.
Vi tittade, tittade och tittade och bägge, envist, höll fast kvar blicken.
Till sists, började vi bägge skrattade och kramade om varandra.
-Elliot, du har verkligen mina ögon, sade jag.
- Det är mina ögon, sade han och tjöt av skratt.
- Elliot, du har mina ögon. Du kommer ju från mig, sade jag.
- Nej, jag kommer från (och så sade han surrogatmammans namn)
Och på sätt och vis, så har han ju rätt, för vi har ju hela tiden sagt att han legat i hennes mage och att han kom till oss, för att pappa och papsen verkligen önskade honom och att han var en god sak som kom till oss.
Att han sedan inte vet att jag sprutat i en mugg och att hon sprutat upp honom med en spruta, behöver han inte få veta just nu. Kanske lite för mycket info för en 3åring:)
Det får bli en annan gång....
Realitycheck.
