Kärleksfrö....
2kommentarer
Förra helgen var barnens surrogatmamma på besök i Stockholm, tillsammans med två av sina barn.
De bodde hos oss och vi hade en trevlig tid tillsammans.
Barnen lekte fint tillsammans och allt var frid och fröjd.
Och så kom frågorna.
Alla dessa frågor som vi pratat om, teoretiskt i alla år, blev helt plötsligt verklighet.
Hennes ena dotter, 6 år, berättade för Emelie att de hade samma mamma.
Gång på gång på gång.
Emelie sade högt, bestämt och med skarp ton i rösten;
- Nej, jag har ingen mamma, jag har två pappor.
Och så förklarade vi.
Att både Emelie och Elliot har kommit till av Pappa och Papsen.
Att de har varot kärleksfrön i kvinnans( fast vi kallar henne enbart vid namn, men vill inte lämna ut det här) mage.
Och att de växte i hennes mage.
Precis så som blommor, lökar och tulpaner växer, växte de.
Och att de föddes och kom till världen, för att Pappa och Papsen så gärna vill ha egna barn och att de var efterlängtade, planerade och fyllda av kärlek.
Emelie förstod och gick runt resten av helgen och sade att hon var ett kärleksfrö.
På Förskolan berättade vi om de nya begreppen och om vad vi kommit fram till.
Det uppskattads av pedagogerna att vi är ärliga och berättade, för Emelie lekte mamma, pappa, barn och kärleksfrö resten av veckan.
Många manliga gaypar som har genomför surrogat, har oftast anonym äggdonator.
Vi har ju en känd donator, där ägget också är i bemärkelse, föderskan.
Nej, inte mamma, utan bärare och föderska.
För en mamma, är, enligt oss och henne själv, någonting man är i vardagen, i ens familj.
Och hon är ju inte delaktig i vår familj.
Utan Emelie och Elliot har två pappor.
Pappa och Papsen.
Men, hur ställer vi oss till frågan, då de faktiskt vill träffa sin bärare?
För hon finns ju, och inte allt för långt bort heller.
Och sina halvsyskon?
De har ju rätten till att veta och kanske själva ta ställning till det.
Som ni förstår, är det många tankar som snurrar runt, och det går varv efter varv.
Nåväl, vi är i alla fall glada att de har träffats, och vi får ta det därifrån.
2 kommentarer
Anna
14 Mar 2011 19:24
Tycker att ni är fantastiska som berättar redan nu för barnen. Elliot förstår såklart ingenting ännu, men Emelie förstår nog lite grann av detta, även om hon inte tar det så allvarligt ännu. Min personliga åsikt är att alla barn har rätt till sina föräldrar, alla barn har rätt till sina rötter. När den dagen kommer tycker jag, (min åsikt igen), ni ska berätta som det är, dölj inte sanningen. Båda era barn var planerade och efterlängtade, dom får så så mycket kärlek av er. Jag tror att dom kommer att ta det fint, dom har tur som har så fina föräldrar. Och surrogatmamman har hjälpt er med kärlek.. Det hon har gjort är fantastiskt, och att hon får följa er familj är säkert värt mycket för henne och halvsyskonen... Jag tror inte att ni behöver oroa er för den dagen då dom frågar.. Bäst är ju att dom får veta så fort dom förstår, att dom växer upp med vetskapen om hur dom kom till världen och av vem... Om dom vill träffa sin bärare och sina syskon, så låt dom få göra detta,,, era barn är älskade av så många, och så önskade... Det är nog inte rätt att dölja sanningen, eller att inte låta dom få träffa sin bärare och halvsyskon om dom vill detta i framtiden... kram från Skåne.
Fru Björn
15 Mar 2011 13:37
Ni är bara så underbara! Hoppas att våra kompisar i Österrike vågar ta steget någon dag. I alla fall har de bestämt sig att gifta sig i juni!!! Stort! Snacka om att vi är stolta!
Kommentera