Gaypappor

Oftast är hon inte riktigt kontaktbar och vi har förstått att hon har ont av sina två sista bakersta tänder som kommer.

Som förälder är det oerhört svårt att se sitt barn lida och att riktigt kunna hjälpa till.

Vi har en speciell tandgelé som vi köpt utomlands, som dämpar smärtan i munnen.

Och en Alvedonsupp i rumpan brukar vända det hela. Men sedan, några timmar senare, så börjar allting om igen,

kan hålla på allt mellan 10-30 minuter, nästintill helt hysteriskt och som sagt, nästan okontaktbar.

Läste om någonting som heter nattskräck.

Att barn i hennes ålder (snart 3 år) kan fastna i sin dröm och att man som vuxen egentligen ska vara passiv och inte ingripa. För i sådana fall kan barnets undermedvetna göra om våra kramar till exempelvis att det är en häxa eller något ont som försöker fånga henne.

Kommer ihåg när jag och min familj var i Florida och vi skulle åka katamaran till Bahamas. Det blåste så på havet och båten studsade som bara den och nästan alla vi ombord låg helt utslagna och spydde. Än idag klingar mammas ord att hon kände sig så makt och hjälplös för att hon inte kunde hjälpa sina barn mer, som låg och spydde, för hon gjorde detsamma. Tror faktiskt inte ens att mamma har åkt båt sedan dess, och detta vart typ 1988 eller 1989. Inte ens stora kryssningsfartyg klarar hon av att åka idag.

På morgonen vaknar Emelie glad, pigg och lekfull och när man frågar henne, kommer hon inte ihåg någonting. Hon säger sig ha sovit i sin egna säng hela natten och vill gå till dagis och har inte ont i munnen mer.

Nåja, någon som har tips eller råd hur vi ska göra med Emelie?