SEPERATION :(

1kommentarer

 

Nej, lugnt, vi ska inte separera.

 

I förrigår natt hade Emelie en riktgit berg och dalbana i magen sin.

Anders bytte sängkläder tre gånger och stackarn bara spydde och spydde och hade hög feber,

Ingen av oss fick någon direkt sömn.

 

På morgonen åkte jag med Elliot till mamma och pappa.

V tyckte det var bäst att separera barnen, så Elliot inte skulle riskera och bli magsjuk.

Han var så glad att få vara med farmor som han älskar så.

Både han och jag sov två timmar.

Jag, sovandes i mitt gamla pojkrum.

Vilka minnen.

Vad har inte jag drömt, fantiserat om och format mitt liv i detta rum?

Hur många gånger har inte jag målat om och möblerar om detta rum?

Hur många gånger sov inte min dåvarande bäsits Andreas över här, då vi gick på gymnasiet?

Hur många gånger låg jag inte sjuk med fistlar och genomgående operationer i detta rum?

Hur många gånger grät jag mig inte till sömns för att pappa och jag bråkade om att jag var bög?

Hur många gånger längtade jag inte efter att bli vuxen, för att lämna detta rum.

 

Och nu,, flera år senare, så är rummet kvar, samt de flesta sakerna, även om det blivit mammas stryk/tvätt/sovrum.

 

Den stora skillnaden är, att, när jag går vaknade upp, hörde jag två djupandningar.

Den ena var från mig, och den andra var från min son, Elliot, som sov djupt i spjällsängen två meter ifrån mig.

Då blev jag så rörd.

Tänk, om jag alla dåvarandra år, hade vetat att jag idag skulle ha min son, mitt barn, hade nog livet sett anoorlunda.

 

Elliot skruvar på sig, vaknar och ser sig omkring.

 

Han ser mig, ställer sig upp och gör som han alltid gör,ler.

Jag blir så glad och lycklig och går fram, lyfter upp honom och kramar honom länge.

Och så står vi länge, min son och jag, kramandes i mitt gamla barndomsrum.

 

:)

 

 

 

1 kommentarer

mARIE

12 Jun 2010 09:17

fint skrivet

Kommentera

Publiceras ej