Gaypappor

Missförstå mig inte, jag minns allt, kontrollbehov som jag har, men det känns som om jag börjar få distans till det hela.

Det har varit 5 månader, fyllda av ångest, smärta, gråt och rent ut sagt överlevnad. Jag ser mig själv utifrån, filmandes som en kamera. Hur jag låg där i sjukhussängen, med insjunkna käkben, tom i blicken, knappt närvarande. Jag tackar de högre makterna att jag inte själv förstod att jag var döende. Visst, jag visste att jag var svårt sjuk, men att det var så pass allvarligt, visste jag inte. Alla prover jag tagit, alla röntgenundersökningar, alla nålar, alla stick, alla timmar jag bara legat och väntat på besked. För att fördriva tiden, blev Facebook min räddning och en massa dvder.....

Tiden gick, gick och gick och jag råkade ut för komplikation på komplikation. Men jag lyckades ta mig igenom den. Ett tag kändes det som om att jag aldrig skulle komma ut från sjukhuset.

Dagarna blev likadan, likt en dimma. Fantastiska Anders kom med Elliot varje dag, mamma och pappa likaså. Rita med. Trots trötthet, snöstorm och utmattning, var de där, varje dag, vid min sida. Stöttandes. Eller som min kurator säger, vakandes. OCh alla vänner som smsat, ringt, mejlat och även besökt mig. Ni gav mig alla ett enormt stöd. Jag vet att det inte var lätt för er att se mig ligga där, stirra ut i det tomma intet.

Det känns som om det var länge sedan jag hade svårt att tugga, kräktes upp maten, fick knappt ner maten. Men det är väl klart, det tar tid för kroppen att sätta igång systemet när man jag inte ätit eller tuggat på nästan 6 veckor, utan enbart levt på dropp och näringsdropp.

Och så svag jag var, under hela september var jag sängliggandes, var knappt uppe och gick något. En massa slangar och dränagepåsar runt hela min mage, nästintill inga muskler kvar, likaså med krafterna.  Svag, trött och kraftlös.

Under november fick jag permission, 6 timmar, en lördag. jag var hemma, för första gången på 2 månader. Jag växlade mellan soffan och sängen, babysteg däremellan. Det bästa av allt den dagen, var då Anders hade lagt Emelie och Elliot att sova lunch. Då låg vi på sängen, min man och jag, för första gången på 2 månader, med händerna tätt omslingrade varande, tittandes djupt i ögonen, Och somnade. Det var så skönt.

Precis innan jag skulle åka tillbaka till sjukhuset, satte jag på en låt på stereon, en låt som vi sjungit och tokdansat till. Solen sken in genom våra fönster, mamma och pappa var här för att skjutsa mig tillbaka och sången strömmade ur högtalarna. Och jag bara grät, grät och grät. Jag orkade inte dansa, inte bära och dansa med mina barn, utan tårarna bara föll ner längs kinderna. Jag kände mig så maktlös, ensam och helt utsatt. Skulle jag någonsin återfå mina krafter att kunna dansa med mina barn?

Men, jag blev starkare och starkare, med en viss del bakslag däremellan.

Och så innan jul, blev jag utskriven, återigen och det var underbart att fira jul med familjen, likaså med nyår, ute på landet, full av snö, med barnen och mannen min. Jag var fortfarande trött och orkade inte göra så mycket, men jag var hemma :)

Och började jobba. Dag för dag. Trött, men kämpade på. Visst, fortfarande tungt medicinerad och alla vänner tycker jag är tokig som arbetar 100 % så pass snart, men, jag måste, för mig själv. Och om jag inte orkar, kommer jag gå ner i tid.....

Och så i torsdag, för första gången på fem månader, kände jag mig........riktigt bra. Jag hade kraft, energi och styrka och jag var inte helt slut då vi skulle gå och sova. Likaså nästkommande dag, igår och idag. Jag mår bra och det är en märkligt känsla. Jag känner mig som gamla Daniel :) Jag har en underbar familj, världens finaste barn och man, vänner, en chef som satsar på mig, har en massa resor inbokade och roliga uppdrag framför mig..

Så, jag mår bättre, jag är inte fullt bra än, men jag är fanimej bättre. Så, farväl du senaste 5 månader, full av sjukdom. Dra åt helvete. Jag går vidare nu, dag för dag. Full av framtidstro, mer kraft och framförallt livsglädje!!!!