Neine Deutsch bitte????

0kommentarer

Det hela sista 24 timmarna har varit så dramatiska så, jag har verkligen inte hunnit förstå de.-
Det började med då jag låg i ambulsansen och småfnitrrades. Insåg att Anders typ hade precis packar ner exakt samma saker, som han hade bara hade packat upp i hemmet några dagar tidigare.
På sjukhuste kunde de ändå inte öra, för det var ju mitt i natten och förklarginen"ja, der är ju ändå heg, så ni vet ju ändå..... Förstår inte hur ett sjukhus, ett land, lilla Sverige, rom är välrdsberömt för sina sjukhus, inte fungerar under helgera. Man vill helst inte överbelasta de avdelningar som redan har mycket o.s.v.
Så, under natten fick jah enbart fortsatt morfin och stesotolid, fast jag föreslog man skulle göra en ultraljudsundersökrning över magen, för att se hur mycket vätskeansamling som samlat på dig. Men, det, kunde vi vänta med på tills på måndag, då den ordinarie personalen var tillbaka. Onödigt anser jag, för då försvinner redan 2 dagar.
Under dagen fick jag mer och mer ont och på ronden, tog jag återigen upp mitt förslag till röngen, eller åtminstone få träffa en smärtläkare, för nu hade jag ju mer ont än någonsin i axelns.
Han gick med på att jag skulle få träffa en narkosläkare.
Halva dagen gick och när vi sågs, undrade hon spontant om varför det dröjt så länge tills hon blivit inkopplad!!!!!
SÅ, jag fick åka ner med mamma och caroline, en av mina bästa vänner. Man hade bestämt sig för att sätta ine n smärtpump i min piccline, som jag redan har i armen.
Det tog timmar för att det starka medlet skulle börja verka och ingenting hände. Ny doktor tillkallades och då bestämde man sig för att sätta in en extra skjuts, en extra dog liksom i och med att jag haft så ont i så många timmar, utan blivit bättre. Under hela denna tiden, försvann jag in mellan sömn och vakenhet, dröm och sanningen, regnet som smattrade mot rutorna och den friska luften.
Och så, till slut, slog den extra kicken in och det var som en våg av..........frihet.
För första gången på flera dagar kunde jag andas djuapa andetag, utan att få ont.
Det var helt fantastiskt.......
Efter ytterligare några timmar fick jag komma upp på avdelningen och då hade ju mamma åkt hem för länge sen.
Vad narkospsecialistläkaren hade förvarnat mig, om att man kan få starka hallucinationer och mystiska undeermedvetdna drömmar.
Hela natten har jag drömt på tyska, fast jag kan inte ett ord.
Bara en sådan grej b.l.a.
Jag har ju fortfarande ont, men det är betydligt bättre.
Och snart är det ju mådnag igen så, :)

Kommentera

Publiceras ej