Gaypappor

Kära mina pappor, jag är så glad att ni bestämde er för att skaffa mig och min bror via en surrogatmamma. Jag vet att det inte var ett lätt beslut för er. Ni ville inte dela mig med ett lesbiskt par eller en heterosexuell kvinna. Ni ville vara pappor på heltid. Uppfostra mig på heltid. Älska mig på heltid.

Att bögar får adoptera är ju underbart. Synd bara att det inte finns några givarländer som godkänner er. Ni vände er utomlands, för att skaffa mig. Vanligast är USA eller Indien, där man betalar för sig. Inte konstigt tycker jag. Folk betalar för att adoptera ett barn, göra provrörsbefruktning eller äggdonation. Så, vad är skillnaden? Surrogatmammorna är medelklass, har egna barn och ser detta som en chans att hjälpa andra och samtidigt kunna tjäna en slant. De flesta är knutna till en klinik, där allt går rätt till, via advokater och ett stöttande medicinskt team.

Det är inte det biologiska som är det viktiga, utan att man helt enkelt vill bli förälder. Jag småler lite varje gång då jag ser hur trötta ni blir då folk frågar er vem som är biologisk pappa till vem.

På förskolan ser jag en massa mammor som hämtar mina kompisar. Jag är för liten för att verkligen förstå att jag inte har en mamma, men jag börjar nog ana. Och det är helt okej för mig, för jag har massor av kvinnliga förebilder i min familj och dessutom har ni pappor en massa väninnor. Så, jag behöver ingen mamma. Precis som många av mina lekkamrater inte har en pappa.

Jag har förstått av er, att föräldraskapet, enligt byråkratin och myndigheter, i största fall, utgår från modern. Det där borde man ändra tycker jag. Och vad man även borde ändra, är att göra surrogatmödraskap lagligt i Sverige. Tiotals familjer har redan gjort surrogat utomlands och många fler är på väg.

Hurra, jag kommer få fler lekkamrater som har två pappor. Jag har lekt med andra surrogatbarn i Pride garden i Kungsträdgården. Där har surrogat.nu ett eget infotält. Kom dit vet ja.