Gaypappor

Jag var inbokad på en vanlig 10 minuters kontroll.

Vi satt 30 minuter, patienterna som mötte mig i väntrummet gav mig onda ögat, men det struntade jag blankt i.

Jag hade en låååååång lista med frågor och behövde få reda på en en del kring som jag hade lite oklart för mig.

Jag har en väldigt bra läkare, som tog sig tid och förklarade lugnt och sansat på alla mina frågor.

Vi hade ett superbra samtal och han har även följt mig i 2 månader på sjukhuset, så vi känner varandra ganska väl.

Och mitt i allt detta, säger han; Ja, vi ska ju vara glada för att du i överhuvudtaget lever.

Då blev jag återigen påmind om att jag, lilla jag, svävat mellan liv och död för knappt 2 månader sedan, direkt efter operationen.

Det är andra gången på 2 år, som jag varit nära att "crossover" till andra sidan. Förra gången var en bilolycka, där jag blev påkörd bakifrån i min bil och bilen slugnades iväg ett tiotal meter och landade på sidan. Brandkåren kom och fick bända upp taket och mig och lyfta ur mig med någon slags kran, på en bår, för att inte röra nacken. Mitt i allt detta säger en brandman, "Daniel, du hade änglavakt". Under hela händelsen, kände jag att jag faktiskt hade änglavakt, och jag visste precis vem det var.....

Det var en tuff sommar och höst att bearbeta det hela.

Och nu, återigen, samma sak.

Jag var på väg till andra sidan, men jag är en fighter, en överlevare. Der har jag fått från min finaste morfar, som överlevde Auschwitz. Han ljög, stal och gjorde allt för att överleva åren och han lyckades. Han lärde mig att man har rätten att vara den man är, oavsett vem man är.

Min mormor var svårt sjuk i cancer då min bror föddes 1973. Av honom, fick  hon kraft att leva vidare. 1976 låg hon nästintill dödsbädden, då mamma och pappa berättade att de väntade hennes andra barnbarn.

"Jag dör inte förrän jag har sett mitt andra barnbarn", sade hon och skrev ut sig själv från sjukhuset.

Under mammas graviditet med mig, kämpade hon, hur ont hon än hade. Även hon hade suttit i Aushwitz, även hon visste vad ordet överleva betydde.

Då mormor såg mig efter min förlossning, sade hon" Nu kan jag dö i lugn och ro".

2 månader och 4 dagar senare tog hon sitt sista andetag genom att säga, då alla var samlade runt hennes sjukhussäng,; "Vad tittar ni på? Är det någon som ska dö". In i det sista fick hon sista ordet och familjen att småle.

Hela mitt liv har mormors alla väninnor och familj sagt att jag är henne så lik till sättet, inte utseendemässigt, men personlighetsdrag. Jag har aldrig mött en person som präglat och påverkat mig så mycket som min fina mormor.

Farfar lärde jag aldrig känna, för han gick bort långt innan jag föddes, men vad jag har förstått var han en underbar och kärleksfull människa.

Och finaste farmor, som tyvärr valde att "stänga in sig" då farfar gick bort, drog andan för några år sedan. Det gjorde mig ont, att se att hon hellre föredrog att sitta hemma i sin lägenhet, än att hitta på saker och göra utflykt med sina vänner. Eller så som hon sade " Jag har redan haft min stora kärlek i livet". Jag älskade hennes pannkakor och äppelkaka. Då hon flyttades till ett servicehem, började hon sluta sig mer och började tyna bort. Än i dag har jag dåligt samvete att jag inte besökte henne oftare.Och å var jag ändå där ofta. Men när jag väl gjorde det, åhhhh vilka underbara stunder vi hade........

Jag saknar dem så, men jag har alltid dem nära mig.

Mormor har jag haft som skyddsängel genom hela livet. Det fanns en tid då jag kände hennes närvaro varje dag, då vi delade tankar och hon gav mig råd.

Då jag var döende på sjukhuset, såg jag dem alla fyra, ståendes runt sjukhussängen och gav mig kraft, kärlek och stöd. För varje dag blev jag starkare och för varje dag, försvann en av dem. Till slut var det bara morfar kvar som vakade över mig.

Pappa berättade för mig, att han hade drömt att morfar kommit till honom i hans dröm och sagt att allting kommer bli bra och att dem vakar och skyddar mig. Min pappa, som aldrig trott på andra sidan, hade tårar i ögonen då han berättade sin dröm för mig.

Jag har även förstått att min svärfar, Anders pappa, var en underbar människa, som fick alla att skratta och älskade alla. Jag önskar verkligen att jag hade fått träffa dig, men du ska veta, att din familj har det bra, och att du har världens finaste son, som jag har det stora nöjet att dela livet med...

Jag är så tacksam för att jag är vid liv och jag tar ingenting för givet. Varje dag är en njutning att få leva och jag försöker verkligen här och nu, i livet.

Skriver dessa rader i Emelies säng. Det är första gången på snart 3 månader jag nattar henne. Det är en underbar känsla att höra henne småsnusa och andas. Hon är så fin. Min lilla prinsessa, som fyller 2 år på måndag.

Jag skulle kunna sälja allting i lägenheten och inte ens bry mig.

Det enda jag bryr mig om, är att blir frisk och att få leva med min familj och se mina barn växa upp och bli stora och bli lyckliga.

Jag är glad för att jag fått jobb hela 2010.

Jag är glad för att jag har sådana underbara föräldrar som stöttar mig i allt.

Jag är glad för mina vänners stöd och att de alltid finns där.

Jag är glad för att Falcor kommer hem på söndag.

Jag är glad fast bankkontot gapar tomt.

Jag är glad för att ni bloggläsare, ökar i antal per dag.

Jag är glad för att jag har en underbar make, som verkligen är min hjälte. Anders är i mina ögon en sann vardagshjälte.

Jag är glad och tacksam för att jag får leva och jag lovar, att jag ska ta vara på varje dag.