Gaypappor

Folk, främmande människor, kommer fram och berättar att de sett programmet, stannar gärna till och berättar själva att de varit sjuka, eller sperarerat o.s.v. Att vi var modiga som ställde upp. Givmilda. generösa.

Jag förstår att vi på något vis, berört folk.

Det värmer oss verkligen.

Barnen och jag såg delar av programmet återigen idag.

Här följer konversationen, nästintill ordagrant;

- Men Emelie, varför får inte jag en puss, frågar jag.

- Papsen, jag älskar andra pappa mera.

- Gör du? Varför då?

- För han....för han...han.....finns där.

- Du menar när jag låg på sjukhus?

- Ja, när du inte var hemma. Då pussades vi jätte mycket. Dig pussade jag inte lika mycket.

- Så därför älskar du mig mindre? frågar jag.

- Ja, säger Emelie och skruvar på sig. Men, vi kan ju pussas mera nu pappa, nu när du är hemma.

- Älskade prinsessan, du vet ju att bland det bästa jag vet, är att pussas och kramas och Emeliepussar, det är bland det godaste jag vet.

- Pappa, vet du vad? Om vi pussas mer, då kommer jag älska dig mer. Lika mycket som andra pappa.

(Då lägger sig Elliot i konversationen)

- Pappa, när du inte hemma, då pussades vi andra.

- Jag vet Elliot, vi pussades ju alla på sjukhuset, där jag låg.

- Jag var ledsen då, då du låg på sjukhuset, säger Elliot och börjar darra på underläppen.

- Jag med, säger Emelie och tittar ner i golvet.

- Vet ni vad barn, jag var också jätte ledsen. Men vet ni vad bland det bästa var, när jag låg där själv? Det var när ni kom och hälsade på mig, och vi pratade och pussades. Då blev jag så glad, och det gav mig kraft att bli frisk, så jag kunde komma hem.

- Nu är du hemma, säger Elliot och ler glatt.

- Pappa, jag är glad att du är hemma, säger Emelie. Vi måste pussas mera.

- Jag är också jätte glad, säger jag, och inleder ett långt pusskalas med barnen.

Efteråt, byter jag och Anders av varandra och jag går ut med hunden.

Måste få egen tid.

Reflektion.

Jag sätter mig på en parkbänk och gråter. Tårarna bara rinner ner för kinden, i den bitande kylan och jag kan inte sluta. Vet inte var jag ska ta vägen. Hur mycket har inte dessa barn lidit, för att jag varit svårt sjuk i 2 år. Hur hade de klarat sig, och mannen min, om jag hade passerat till andra sidan? Vad för minnen och hur har allting präglat dem för framtiden?

Jag är så stolt över dem och förundras över varje gång vi åter kommer in på samtalet sjukdomstiden. Tydligen bearbetar barnen det fortfarande. Och det är ju bra.

Måste vara stark, måste vara ärlig, måste vara pappa.

Jag kommer hem igen, stärkt.

Slänger mig kring halsen på barnen och fortsätter pusskalaset.

Ser Anders djupt i ögonen och viskar;jag älskar Dig. Tack för att Du finns.

Skriver dessa rader.

Varit inne och pussat barnen i sömnen.

Står och tittar på våra små mirakel (Satans Ranelid som förstört detta ord:)

Jag lovar mig själv, att jag ska försöka bli den bästa pappa jag bara kan.