Håller andan....
3kommentarer
att mitt läkande ska frsätta lika bra som det gjort fram tills nu.
Jag bor hemma hos mamma och pappa, för barnen och Anders är fortfarande sjuka, dock på bättringsvägen.
Igår hade jag en tuff dag, jag gick mest runt och grät och sov och kände mig orkeslös.
Saknar min familj så, satt på mammas dator och tittade på bilder.
Tårarna bara föll.
På kvällen skypade jag med dem och till slut brast det för mig.
Emelie sade hela tiden; Papsen hem snart och Elliot bara log sitt största leende, då han såg sin paps, efter flera dagars avsaknande.
Det tär på oss, att inte vara tillsammans.
Anders drar ett helvetes lass, med barnens utslag som börjar bli bättre.
Elliot måste gå utan blöja för att lufta siga.
Efter, springer Anders och torkar upp kiss och bajs efter honom.
Hur mcket kan han kissa egentligen?
TILLRÄCKLIGT, tycker Anders.
Stackarns, helt låst hemma är han.
Men, snart får jag komma hem, hoppas jag.
Läkningen går framåt, såren läker fint och jag mår ganska bra.
Det är dock skönt att ha deppardagr ibland.
Det är faktiskt skönt att gråta ut och lätta på trycket då och då.
Emellanåt, spelar jag och mamma Alfapet och vi kollar på tv.
Märkligt att sova i sitt gamla pojkrum
Och så försöker jag röra på mig, för att bygga upp musklerna.
Det blir nog bra det här.
Samtidigt som det funkar att bo här, så tänker jag på min familj, HELA TIDEN....
3 kommentarer
Anna
26 Sep 2010 12:51
Kämpa på. Försök att tänka framåt, det är "bara" tillfälligt som ni är åtskilda. Detta behövs för din läkning, inget får stoppa den. Förhoppningsvis så är du snart hemma igen, och förhoppningsvis så ger detta resultat, och förhoppningsvis så är detta din sista runda på sjukhuset. Skriver förhoppningsvis för det är bättre att ta ut glädjen när den väl visar sug på riktigt. Hoppas du förstår vad jag menar. Kram från mig.
Tudorienne
26 Sep 2010 14:21
Hoppas det här är över snart och att du får bli frisk!
anna
26 Sep 2010 20:34
Det svåraste är nog snart över
Kommentera