Gaypappor

En morgon, vaknade han långt före sin käre familj.

Han smög runt i lägenheten, för att inte väcka de.

Han gick in i sina barns rum och såg på de hur de låg där och sov.

Djupa andetag.

Dottern i ena sängen och sonen i den andra.

Ett svagt blått sken från nattlampna, lyste upp rummet kallt och intetsägande.

Gosedjuren stirrade på mannen, leksakerna låg i djup sömn de med, väntandes på att snart få bli lekta med.

Mannen sänkte sig över sina barn och kysste dem på pannan och stoppade om dem ordentligt.

Sedan smög han in i sovrummet och satte sig bredvid sin sovandes man.

Tunga, djupa andetag.

Vilken fin man jag har; tänkte mannen.

Så trött han har varit och är.

Bäst att låta honom få sova vidare, han behöver all sömn han kan behöva för att orka med allting.

Mannen smög återigen ut.

Insvept i sin värmande morgonrock, tittade han ut över den stora gården, tunnelbannan och Globen i horisonten.

Likt glidande rymdskepp ur sin kurs, svävar tunnelbanan fram.

Det enda som syns är ljuset inifrån vagnarna, hur de lyser upp i det mörka.

Stockholms första snö har fallit under natten.

Mannen ler och skrattar till tyst för sig själv.

Det var länge sedan han hade sett denna syn.

Den första snön....

Han tar på sig tofflorna och går ut på balkongen.

Här och där lyser det i folks fönster i de andra husen som omger hans eget.

Andas in.

Andas ut.

Det är en speciell doft av den första snön.

Kallt, krispigt och kittlar till i näsan.

Mannen stänger dörren om sig, tänder några ljus och slår sig ner i fåtöljen.

Tystnad.

Det enda som hörs är hundens djupa snarkningar och små flämtingar då och då.

Och så köksklockan.

Tick, Tack.

Tick, Tack.

Tick, Tack.

Tack.

Tack. Tack.

Tack. Tack. Tack.

Tack för att jag har livet i retur.

Åter.

I 13 månader har jag varit svårt sjuk, vidrört döden två gånger.

Mycket har gått mig förlorat, men mycket nytt har jag funnit.

Häromdagen på återbesöket fick jag reda på att alla mina värden på blod, natrium, salter och inflammation/infektioner är normala.

Normala?

Vad är normalt?

Normala värden för en fullt frisk man i min ålder.

Kände hur tårarna började falla nerför kinden.

Jag slängde mig kring läkarens hals och gav honom en kram.

Lite reserverad, men glad, kramade han om.

Även han har genomgått denna resa med mig och lidit med mig.

Normala.

Frisk?

Jag?

Så här bra provresultat har jag inte haft på över 14 månader.

Och nu börjar en lång rehabilitering.

Med god mat, träning och sjukgymnastik.

Sjukskriven till den 2 januari.

Jag ber för livet, att jag aldrig ska behövas genomgå en liknande svår sjukdom.

Sakta, börjar familjen finna sin form igen och rutinerna återigen falla på plats.

Tack!

Tack alla ni för ert fina stöttande och kärlek under den svåra tid vi haft bakom oss.

Tack ( utan inbördes rangordning ) MAMMA, Pappa, Moster med Man, TeaterMalin, UmeåMalin, Tommi, Markus, Rita, Cilla, Therese, Martha, AnnaCarin, Mikko och Magnus,  Anita, Virre, Grannarna, Kosmos, min Älskade Man och alla andra. ( Och även ni som inte nämnts )

Tack Bror som flög över Atlanten för att besöka mig, likaså mina kusiner från utlandet.

Tack Siri för att du pratade med min man utanför Huddinge Sjukhus.

Tack Jeanette från Sundsvall som följt oss från början.

Tack Pia för dina kommentarer.

Tack alla ni alla, Alla ni som kommenterar och alla ni som inte gör det.

Jag vet att ni är många som följt mig/oss.

Denna blogg kommer nu återigen förändras och återgå mer till sitt original:)

Ikväll firar jag och mannen med att gå på bio och sedan äta middag ute :)

TACK LIVET!!!

Bilden tagen 22 oktober 2010. klockan 06.37 på morgonen....