Gaypappor

Ligger i en 4a sal ( med 3 andra personer ) och lyssnar på deras tunga andning och snarkningar.

Jag har ont i magen, trött, nervös, många tankar som flyger och far i huvudet.

I måndags opererade jag bor en gigantisk varböld som växt ut på vänster sida vid revbenen. Vaknade upp med en påse på sidan som samlar upp resterande vätska. Tittar på huden, ett stort jävla hål, rakt in i kroppen. Inte klokt, men, det verkar göra susen och det har redan börjat läka.

Röntgen visade att hålet i magsäcken återigen gått upp och att man nu bestämt sig för att öppna upp mig utifrån. Förut har jag ju varit så svag, så därför har man opererat mig inifrån, genom gastroskopi. Man har limmat ena gången och andra gången har man satt fast stora häftklamrar, typ. Men ändå har det gått upp.

Så, nu ska man skära upp mig och sy ihop det och hoppas att det ska hålla en gång för alla.

Jag är trött, orolig och återigen trött på hela situationen.

Försöker finna tröst, ork och energi. Svårt, men försöker.

Tänker på min älskade familj.

Finaste mannen Anders, mina barn, mina föräldrar.

Saknar mamma, Sniffar på hennes sjal som hon lämnade kvar, så jag kunde värma mig, då jag frös så enormt.

Gråter en tår.

Vill bara bli frisk.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Varför blir jag aldrig frisk?

Det är som om hela mitt liv sätts på paus.

Kommer vara sjukskriven till slitet av maj, och sedan börja arbeta på halvtid för att återgå till 100 % till hösten.

Känns, orättvist.

Ledsen och trött.

Kommer ligga inne nån vecka efter operationen i morgon.

Återigen missa en av de judiska familjehögtiderna.

Familjen kommer festa på måndag kväll, med nydukat bord, finporslinet och god mat.

Jag själv kommer ligga här på sjukhuset, ensam, gråta mig själv till sömns och längta efter familjen.

Livet känns inget roligt just nu.

Tråkigt och säga det, men så känns det.

Så, sänd alla era goda tankar, kärlek och energi till mig i morgon, jag behöver dem.

Jag behöver er, kära läsare.

Ni ger mig ändå styrka att fortsätta......