Störst av Allt är Kärleken

5kommentarer

Igår firade mamma och pappa 40 år i bröllopsdag.
Fina mamma och pappa.
Pappa, som inte haft det lätt med att jag är bög.
Jag väljer att inte gå in på detaljer( för det skulle bli ett allt för långt inlägg som kanske inte intresserar er), men det har inte varit en lätt resa för mig eller min familj.
Då jag kom ut, förskjöt min pappa nästintill.
Mycket pga rädsla, okunskap, men också pga kärlek.
Min gymnasietid var rent ut sagt ett helvete för oss.
Det var bråk, dag som natt och min mamma stod mellan mig och pappa, och vägrade välja mellan sin man eller son.
Alla sade att hans inställning kommer gå över, att han skulle ge med sig med tiden.
Inte så lätt när man befann sig just i den situationen då, där och då.
Så, jag stack till Göteborg efter gymnasiet för att finna mig själv och för att komma bort.
Jag och pappa pratade knappt med varandra och det gjorde mig ledsen.
jag visste dock att mamma alltid berättade för honom om mig och min vardag, men att han själv skulle fråga, kom aldrig på fråga.
Det var hemskt att jag var bög, och vad skulle alla andra säga och tycka?
Och inga barnbarn skulle han få av mig heller.
Att jag dessutom bytte efternamn var droppen i havet.
Han trodde att jag valde bort hans efternamn för att hämnas.
Jag bytte efternamn för att hylla min morfar och han överlevnad.
Många år har gått och vi har funnit en bra relation.
Min pappa älskar mig. Inte för vad jag är, utan för vem jag är.
Då vi skaffade barn, blev han rasade, vägrade att han skulle kallas för farfar och förstod inte vad det var för dåre som kunde lämna bort sina barn.
Han skulle t.o.m gå ut ur rummet när vi skulle vara hemma hos dem.
Ja, jag vet inte allt vad han hade för sig och tyckte och tänkte.
Han sade att mina barn inte räknas som hans barnbarn, fast den ene av dem faktiskt är mitt eget kött och blod.
Min bror har ju 3 barn som han är så stolt över och som han är superfin gentemot.
Jag frågade att om det nu var så att brosan inte kunde få barn och om de hade adopterat, hade de inte heller räknats som hans barnbarn. Om det nu var det genetiska som var det viktiga. Än idag har jag inte fått svar på frågan.
Men, så föddes Emelie.
Och sen så kom Elliot.
Och Pappa smälte, som smör, dock utan att visa det öppet.
Han ville inte hålla i barnen och han gick faktiskt ut till en början.
Men så, en dag, var det som att det ändras. Kanske var det att han insåg, att vi faktiskt är en familj och att kärleken är viktigast av allt och att vi är framtiden och att vi kommer leva.
Kanske p.g.a min helvetes resa under det sista året med mig som sjuk och lurat döden 2 gånger.
Han började småsnegla på barnen i smyg, gulla med dem då vi inte var i samma rum o.s.v.
Sakta men säkert, tinade han upp.
Pappa har alltid tycket om mig och anders, men han tycker inte om att vi är bögar. Ja, jag vet, men så är det.
Pappa är super fin med barnen, leker, busar och kramar.
Hjälper till mamma då vi behöver barnvakt.
Hämtar och skjutsar.
Men bara när andra inte är med.
Han vill inte vara med på deras kalas. Gud förbjude om någon skulle se att han faktiskt tyckte om barnen.
Som om han liksom givit upp och " att jag vann". Så, allt det fina han gör, gör han när andra inte är med.
Min pappa är är mycket märklig och gåtfull man.
Men, han har ett enormt stort hjärta och han har gjort en enorm, fantastisk resa.
Och lärt sig en hel del.
Igår, efter middagen hemma hos dem, satte jag på en av deras favoritsånger på cdspelaren.
Pappa bjöd upp mamma som jag hade hoppats på.
Och där stod dem, mitt på vardagsrummet och dansade, kramade och kysste varandra.
Med Elliot emellan sig.
Och dem grät.
Och dansade
Jag grät i smyg.
Anders dansade med Emelie.
Det var kärlek och det var som om pappa för första gången gången, gentemot mig, förstod och accepterade min familj.
Att Elliot faktiskt är hans riktiga DNA barnbarn och att min mor och farföräldrar lever vidare genom honom.
Så, avslutningsvis, Störst av allt är kärleken.
Mamma och Pappa, tack för allt stöd och kärlek ni gett mig genom alla år.
Jag har haft en underbar och lycklig barndom och ni har präglat mig enormt mycket med god uppfostran, värderingar, moral och etik.
Vi har inte haft det lätt heller, men, vi har tagit oss igenom det.
Störst av Allt Är Kärleken och jag älskar er.

5 kommentarer

Stefan Falkelind

27 Dec 2010 13:17

Mina föräldrar hade lite svårt att acceptera min läggning men nu så gör de det. Fast det är inget vi pratar om.

Lucas

27 Dec 2010 16:49

Fint skrivet och störst av allt är kärleken.

Känner igen en hel del av det du skriver och om folks reaktioner och man blir ofta ledsen och sårad. Men vissa saker behöver sin tid och jag önskar att tiden räckte till alltid.

Vad skönt att du har kvar din far och fått uppleva detta tillsammans med honom, det hade ju ju varit hemskt om han gått bort innan han fått visa sin kärlek till era barn och hans barnbarn.

Lilja

28 Dec 2010 08:53

Skönt att han accepterat ditt liv och din familj även om det tagit tid. Min frus familj har helt tagit avstånd från oss, de ser inte vår 3åriga dotter som deras barnbarn eftersom frun inte fött henne.(givetvis har vi gjort närståendeadoption men det spelar ingen roll) Nu väntar vi ett barn till men det vet dom inte om då de som sagt inte haft någon kontakt sedan dottern var några veckor och vi träffade fruns mamma en kort stund bara för att få höra att "detdär" inte var hennes barnbarn. Vi har också dragit liknelsen om det skulle vara så att någon av fruns systrar skulle adoptera, svaret vi fick var att det inte var samma sak. Frun var välkommen hem den dagen hon "tog sitt förnuft till fånga" och träffade en man..



Ni är en fantastisk familj och jag önskar er allt gott det nya året. Hoppas att ni får vara friska!

Kram från Lilja med familj

Mumflan

30 Dec 2010 01:42

Du har ett stort hjärta Daniel. Det kan inte ha varit lätt emellanåt med din pappa. Min flickvän väntar vårt första gemensamma barn. Jag har en 6- årig dotter från ett väldigt kort förhållande med en man. Min stora skräck är att mina föräldrar kommer göra skillnad på min dotter och vårt kommande barn. Ibland kommer också "förbjudna" tankar i mitt huvud: Tänk om jag själv kommer göra det? Jag tror dock att de tankarna är normala och måste få finnas där och bearbetas under graviditeten. När (om allt går väl med graviditeten) barnet väl kommer är jag säker på att allt kommer kännas underbart. Mina föräldrar och jag har aldrig pratat om det faktum att jag lever med en annan kvinna, jag bara talade om för dem för ca 2 år sedan att jag skulle flytta ihop med M. De reagerade inte nämnvärt och har aldrig sagt något om det. Jag har nyligen berättat för min mamma om graviditeten och hennes reaktion var "Jaha... men kan du också vara hemma med den då?" Håller tummarna för att inte pappa kommer reagera illa när han får veta... Min dotter kommer att bli överlycklig att få ett syskon, det är jag säker på.

Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina tankar Daniel, det här inlägget rörde mig till tårar. Kram från Mumflan

marianne

03 Jan 2011 23:14

Ja, du måste förstå att inte alla hetero förstår det här med att vara homo, jag vet inte, kanske avundsjuka? För ni verkar lyckligare än andra på något sätt. och ni har haft en enorm tur som har samma surrogatmor till bägge barnen, inget kunde ju varit lämpligare! Men ni kunde kanske åka dit med barnen eller hon hälsa på? Om ni nu tycker att det är bra.

Hur som helst, gott nytt år 2011!

Kommentera

Publiceras ej