Mormor & Morfar/ Bubbe & Zeide

5kommentarer




Idag är det 32 år sedan mormor gick bort.
För varje år, ju äldre jag blir, lika många år är det sedan hon gick bort.

Mormor gick bort 2 månader och 4 dagar efter det jag föddes.

Efter att ha överlevt Auschwitz, kom hon till Sverige, hon hade ingen familj kvar, inga pengar, knappt hennes hälsa.
Men hon överlevde.
Fann min underbara morfar, och de bildade familj, fick två barn, min moster och min fantastiska mamma, mein mamele, som jag kallar henne för.

Mormor och morfar gav mein mamele och moster en bra uppväxt, där tradittionerna vuxit vidare, som fördes över till deras barn, d.v.s mig och min bror, och nu våra barn.

Tyvärr gick mormor bort allt för tidigt i cancer. Hon kämpade sig igenom mammas graviditet för att få hålla mig i hennes armar. Vilket hon gjorde. Och sedan gick hon bort.

Under hela min uppväxt har jag blivit präglad av mormor och hennes berättelser. Många har tom sagt att jag är lik henne, både utseendemässigt och personlighetsmässigt.

Genom åren, har hon följt mig, guidat mig och beskyddat mig. Hon är min skyddsängel och hon lever vidare genom oss hennes barnbarnsbarn....

Morfar, som gick bort för snart 2 år sedan, älskade henne innerligt och han var familjens överhuvud fram tills hans gick bort. Alla kände honom och han kände alla. 
Gick på Hötorget, handlade frukt och grönsaker, hos samma torghandlare sedan 30 år tillbaka.
Hur han hejade på alla i Hötorgshallen, då han köpte sitt bröd varje fredag.

Han var stolt över sin familj, sitt liv och hade alltid nära till ett skratt.
Fint och ståtligt klädd, även in i det sista, tills han gick bort i en lång och utdragen sjukdom.


Inga överlevande kvar, ingen kvar från den generationen.

Vi känner en enorm saknad, en tomhet, som vi aldrig kommer över. Tänker på dem varje dag.

När jag och mannen ser våra barn, skratta och leka framför oss, fylls våra hjärtan av kärlek och vi kan inte låta bli att le.

Tänk om dem hade vetat att deras traditioner och historier lever vidare?
Jo, det vet dem.

Dem sitter där uppe, tittar ner på oss och vinkar.
Och tar en paus i deras kortspelande...

Zeide och Bubbe, jag älskar er........


5 kommentarer

Lina

24 Jun 2009 10:43

va fint skrivet, tårar rinner nerför mina kinder när jag läser detta!!

Rörd till tårar

24 Jun 2009 10:52

Åhh, nu gråter jag så att tårarna rinner. Det betyder mycket att få läsa det du skriver. Mina barn har just förlorat sin mormor. Och jag sörjer att de inte får ha henne med sig genom deras liv, och jag sörjer att hon inte får vara en del av deras liv.

Men när du skriver att din mormor visst finns med i ditt liv och i dina tankar, era traditioner och genom berättelser, då blir jag så glad i hjärtat. Min mamma, barnens mormor får finnas med hos oss, fast i våra hjärtan. Jag hoppas barnen kommer tänka på henne som du tänker på din mormor.

marianne

24 Jun 2009 11:05

Så vackert du skrev om dem. Jag tänker ibland på mina bortgågna....önskar de var här ibland. men som du säger de är numera våra skyddsänglar! Och fysiskt sett lever de kvar i Emelie och Elliot.

Nina

25 Jun 2009 07:37

Så fint skrivet! Nu ler Zeide och Bubbe i himlen.

Man kan förstå när man läser din blogg att dina morföräldrar måste varit speciella. Deras kärlek och värme har ju gått vidare till din mamma och nu till dig. Någonstans så måste det ju vara deras grundvärderingar som som gått speglar av sig på din mamma, nu på dig och sedan kommer leva vidare genom dina barn. Hela din blogg andas ju kärlek.

Tack för att du delar med dig av erat liv!

Amanda

29 Jun 2009 23:33

De du minns med kärlek, lever vidare genom de två små ni har hemma.

Berätta om de som varit tidigare, skriv ned i böcker så mycket ni kan minnas!

Det kommer att bli sagor för era barnbarnsbarn!

Skriv ned hela familjens historia, släktforska, låt allt det ni skrivit gå i arv till släktens alla barn!

Kommentera

Publiceras ej