Gaypappor

har värkt och det gör ont.

I helgen åkte jag på en riktig dunderförkylning, ni vet en sådan där när man hostar gröna slemklumpar och näsan rinner och man bara känner;gode gud, ta mig här och nu och slut på mitt lidande, det blir så mycket lättare.

En sådan förkylning hade jag.

I går fick jag ont i vänstra sidan av bröstet och att det stack till, och det kom och gick.

De fortsatte idag, men värre och ibland kände jag ett tryck över bröstet och gjorde ont då jag andades.

Mina föräldrar kom och hämtade mig och vi åkte in till aktuen på sjukhuset.

Man tog mycket allvarligt på min visit, så jag fick gå före allt, ta ekg, eeg och massa blodprover och jag vet inte allt annat man gjorde.

Sedan började väntandet.

Och väntandet.

Och väntandet.

Väntandet,gjorde att man osökt tänkte kring döden. OM jag skulle dö, hur skulle min man klara sig? Och mitt ofödda barn? Farfar dog i hjärtinfarkt, var det min tur nu? Ja, tankarna snurrade kring en hel del.

Efter nästan 5 timmar, fick jag träffa en läkare som berättade att allting såg bra ut och att värderna var bra.

Däremot trodde hon, att jag kunde ha hostat sönder en del revbensflisor (mycket ovanligt vid min ålder) och att muskeln kring hjärtat, hade typ fått trärningsvärk och var överansträngd.

Pust, vi kunde andas ut...

Efter 6 timmar, skjutsade pappa och mamma mig hem.

Dem var med under hela visiten på sjukhuset. Fint stöd.....

Nu sitter jag här i soffan, med tända ljus och tänker på livet och döden och mitt hjärta är fortfarande ömt och sårbart.

Jag kommer inte dö.

Inte nu i alla fall.

Jag har återigen, blivit så pass påmind om att man ska leva här och nu och ta vara på dagen.

Jag ska inte stressa allt för mycket på arbetet.

Eller som man sjunger i musikalen - NO DAY BUT TODAY: