Gaypappor

Vi har haft en underbar dag tillsammans, allesamman.

Ätit god mat och avnjutit sällskapet.

Det låg en lite tryckt stämning under hela dagen, ett låååååångt farväl.

Mot kvällen till kom barnmorskan för att säga hej då, samt ge mig mig alla papper på Elliot, som jag behöver ha med mig hem till Sverige. Och så fick Elliot en liten nallekanin som han kan gosa med.

Barnmorskan fick en present från oss, från Willow Tree, en helt underbar samling av småfigurer, som vi har förälskat oss i.

Visst är den fin???

Sedan så började kramkalaset med alla barnen och surrogatmamman. Det gick väldigt bra och var oerhört odramatiskt.

Inte som förra gången, för 1 år sedan och 5 månader sedan.

Vi åkte tidigt, klockan var halv 6 på morgonen, kolmörkt och det ösregnade. Vi hade satt Emelie i taxin och vi gick in och kramade varandra i farstun i porten. Vi kramade länge, ingen sade någonting.

Regnet öste, det verkligen regnade katt och hund, vinden blåste, november. Man kunde nästa höra fiolerna spela.

Vi gick tillbaka till taxin och satte oss. Bilen började köra iväg.

Vi tittade mot surrogatmamman som vinkade och precis innan våra ögon lämnade varande, såg jag hur hon tog upp handen för munnen och började gråta. Vi grät med. Ingen av oss sa något på väg till båten. Vi var knäpptysta i taxin.

I morgon, 1 år och 5 månader senare, gör vi samma resa igen. Skillnaden är bara att det inte ligger något vemod eller sorg eller förtvivlan eller stress eller misstänksamhet.

Nu ska vi bara hem.

Ska ta mig en kvällspromenad för att ta farväl av området och naturen som varit min bästa vän i 3 veckor

Om några timmar är vi hemma igen:)

Vi kommer hålla kontakt med surrogatmamman i form av mejl, bilder och skype via nätet, samt att vi kommer ses längre fram.